Göteborgsposten – 17 augusti 1874, sida 1

tårar; att jag varit låg och elak — att jag gifte mig med henne, derföre att jag trodde henne vara en arftagerska! och säg henne äfven, att Dane Conyers ej är mitt verkliga namn, och att mitt verkliga namn aldrig skall bli kändt af henne. Säg henne allt detta, ifall någonting skulle hända mig, men ej annars. sade han. — Och dessa voro hans sista ord om mig? sade Beryl. — Hans sista utom — men jag kan ej omtala det öfriga. Han är död, och det är bäst att ej återgifva orden, sade Huplick listigt. — Jag befaller er att säga mig dem, sade den unga hustrun i bestämd ton. Hvad helst han yttrade om mig, måste ni säga mig det. — Han sade så här, återtog Huplick med låtsad motvilja. Han sade, att om ingenting hände honom, skulle han ändock aldrig lefva tillsammans med er mera — aldrig erkänna er såsom sin hustru; att han med ett ord skulle förskjuta er. Han gifte sig med er under ett antaget namn, och giftermålet är derföre ej lagligt. Beryl reste sig upp med sårad värdighet. — Han sade detta till er? — Ja, madame, jag svär det. — Och är det sannt? — Det är sannt, att Dane Conyers ej är hans verkliga namn, sade Huplick. Det är sannt, att hans giftermål under ett antaget namn ej är något giftermål. Det är sannt, att ni ej var hens hustru, att ni nu ej är hans onka. Det är sannt, att kans historia om att hen skulle ha en iokomst af åttahundra pund om året var en ren dikt, Han var en äfventyrare, som ville gifta sig med en arftagerska. Hade ni, såsom han väntade, bevisat er vara en arftegerska, skulle han ha bibehållit såsom sitt eget det aktningsvärda namn, hvarunder han gifte sig med er. Han fann sig bedragen och beslöt ett bortkasta masken genast. Ni