Göteborgsposten – 17 augusti 1874, sida 1

2 7 Arkeologiska kongressen. Utfärden till Björkö. Vi meddela efter Posttidningen för i fredags töljande redogörelse för utfarten föregående dag: I går gjorde kongressens ledamöter en utfärd till Björkö och Gripsholm. Vädret i förgår afton fåg rätt hotande ut, men i går på morgonen lyste kongressens sol åter klar och härlig. Man inskeppade sig från Riddarbolmskajen på tre ångbåtar: Aros, Örebro och Nyköping. De olika däckytorna på Arosvoro så fullpackade som möjligt med damer och herrar af allehanda tungomål Örebro och Nyköping hade fått ett jemförelsevis mindre antal passagerare. Omkring kl. 9 lade den lilla flottiljen ut på Riddarfjärden, straxt derpå utlöpte från Riddarholmsbron den Kongl. ängiskten Sköldmön. Ömbord på denna befunno sig kongressens generaler eller amiraler, d. v. 8. kongressens hela styrelse och bureau. De styrde kosan till Lofön och Drottningholm, för att athemta H. M konungen, som behagat tillkannagifva, att ban ville deltaga i Arkeologiska kongressees utfiykt till Björkö. Ombord på Sköldmon befunno sig ock ledamöter af svenska statsrådet och af de utländska makternas beskickningar. Under tiden som Sköldmön tog vägen norr om Björnholmen till Drottningholw, styrde de öfriga ångfartygen med sakta fart mot Kungshatt samt längs den sköna södra stranden med dess många vackra villor. Lätta, hvitglänsande moln-skepp, seglade, förda af en lindrig vind, genom det blånande himlahvaltvet och stadkommo , ett älskligt och omvexlande spel af skuggor och dagrar, allt efter som de defilerade förbi sin lysande drottning, den varma Augusti-solen. Mana horde många bjertliga utrop af beundran öfver den bärliga natur, som rundtomkring utbredde sina omvexlande taflor af land och vatten, holmar, sund och fjärdar, gråa klippstolpar och breda björklunder, bakom hvilka den mörka barrskogen blickade fram allvarlig. Man passerade sålunda i helt sakta mak Klubben, Petersberg, Lyran, den sistvämnda Mälarens vackraste villa, tillhörig byrå-chefen Limnell, och på andra sidan Björnholmen, Kungshatt med sin väldiga bergstupa, och det kägelformiga, pittoreska Estbrötet. Der och hvar hade på stränderna samlat sig menniskoskaror, som tillvinkade sina helsningar åt de forbifarande. Iutagna af denna vänliga svenska sed, svarade fremlingarne med icke mindre bjertliga helsningstecken. Det sköna Bockholmssundet framkallade allmän beundran. På andra sidan om Kungshatt inväntade Skölamön, med konungen ombord, den öfriga flottiljen, passerade densamma under lifliga hurrarop från de olika fartygen och ställde sig i spetsen för det vetenskapliga vikingatåget, som, väl utkommet ur Bockholmssundet, styrde kosan öfver. Södra Björkfjärden direkt till Björkön, der, såsom man tror, det förhistoriska Birka varit beläget, och der såsom man äfven tror, nordens apostel Ansgarius predikade kristendomen för Sveriges Asadyrkare och vikingar: Såsom bekant, har docenten i nordisk arkeologi hr H. Stolpe upptäckt på Björkön tusentals grafhögar samt stora sält uppfyllda med djurben, hvilka tydligt utvisa, att på denna ö i fordna dagar funnits en talrik, bofast befolkning. Hr Stolpe har, under åren 1872 och 1873, anställt vidlyftiga undersökningar af grafvarna och fälten. De tynd som genom gräfninogarna lagts i dagen, utvisa att den befolkning, som lemnat dessa spår efter sig, lefvat mot slutet at jernåldern, in i 8:de århundradet efter Christi födelse; Detaljerna af dessa intressanta forskniogar torde vara rätt allmänt bekanta bland våra läsare. Då flottiljen närmat sig Björkön, helsades den med kanonskott från ett litet för tillfället på stranden anlagdt salutbatteri. I land syntes gröna äreportar, genom hvilka vägen gick upp till den på ön fordom belägna borgen. På den nakna klippspetsen höjde Ansgarii-monumentet sitt massiva stenkors. Såväl längs stranden som på klipphöjden syntes högtidsklädda allmogeskaror, hvilka, icke utan stolthet öfver sin saderneos rika traditioner, helsade de besökande från många länder, hvilka måbända deras förfäder besökt i icke eå helt och hållet fredliga afsigter. Efter debarkeringen spridde sig kongressens ledamöter åt flera båll. Några gingo genast upp till Ansgarii-monumentet, andra till ett potatisfält, hvarest, genom hr Stolpes A funnos uppkastade långa grafvar, i hvilkas väggar, likasom i den uppkastade jorden, man kunde se lager och massor af djurben. En tredje grupp, för hvilken hr Stolpe ställde sig i spetsen, tog vägen till venster längs stranden och derifrån upp i skogen till graffälten. Tåten af denna kolonn, upphans under vägen af konungen, som vid sin ankomst helsades med blottade hufvuden och folksången Ur svenska hjertans djup engång. Vid ankomsten till graffälten samlade sig skaran kring en ättehög. Hr Stolpe uppsteg på ett halft söndersprängdt klippblock och uppläste med ljudande stämma en redogörelse för de resultat, hvartill forskningarne på Björkön hafva ledt. Scenen var i hög grad anslående. Flera stodo tätt omkring föreläsaren, andra bade slagit sig ned på marken kring kullens sidor, i skuggan af björk och gran. En bärlig utsigt oppnadel sig åt söder öfver Björkfjärden med holmar och gröna stränder. Och rundtomkring, i nårmaste närheten, oräkneliga ättehögar och grafkullar, som betäcka qvarlefvorna af en generation, som endast dunkelt tramskymtar bakom historiens fond-ridå! Efter föredragets slut togs vägen öfver den nyss nämnda uppsräfda åkern, der gamla djurben och färsk potatis lågo i syskonbädd bredvid hvarandra. Härifrån styrdes upp till sidan af Ansgarii-klippan. Här fanns uppdukad en enkel frukost af färdiga smörgå