Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 1

Vid ingången till Botaniska trädgården bildade studentkåren häck, genom hvilken det öfriga tåget, hvars alla deltagare, damer som herrar buro särskilda distinktionstecken, med standaren i spetsen tågade in och fram till orangeribyggnaden, hvarest fanorna i halfcirkelform på ömse sidor om en för tillfället upp förd talarestol placerades, hvarefter omedel barligen de rikligt försedda frukostborden angrepos. Om under andra kongressens förhandlingar svårigheter månde yppa sig tillfölje af de olika språk talande tungorna, rörde man sig dock här på ett tungomål af fullt kosmopolitisk art. Voro anrättningarne, som man på förhand kunde veta, fullt värdiga den förträfllige matentreprenören källaremästaren Svantoldt, så visste också gästerna att göra heder åt guds-gåfvorna. Ehuru stunden varit väl vald att se sig tillgodo synnerligast som här förekom så mycket af intresse att man — för att begagna en gammal qvickhet — ej kunde se sig mätt derpå, kunde jag dock ej förmå mig att förtära något utan gick endast omkring för att betrakta de många celebriteter som här voro samlade samt fick på detta sätt reda på att det var professor den, det excellensen den, här visade man mig hederspresidenterna Worsaae, Desor och Capellini, der vice-presidenterna de Ouatrefages, Virchow, Dupont med flera; här stod jag sida vid sida med patriarkerna Fries och Nilsson, der såg jag skymta general Faidherbe, norrmännen Asbjörnsen och Ibsen, med ett ord sagdt, man rörde sig bland idel öfver hela den civiliserade verlden kända storheter samt törnade dessemellan på andra ej så ryktbara personer och landsmän, men med hvilka man haft nöjet vid föregående tillfällen sammanträffa och nu fick återupplifva bekantskapen. Äfven flera vänner och bekanta från vår stad — jag menar Göteborg — helsades, men lång tid gaf man sig ej med någon enskild i denna krets af märkvärdiga främlingar från när och fjerran. Jag borde väl söka att beskrifva den i hög grad lifliga tafla, som utbredde sig för blicken om man placerade sig på öfversta trappsteget till orangeribyggnaden och från denna dominerande ståndpunkt tog den oändligt sköna trädgården och dess till ett tusental uppgående tillfälliga besökare, samlade i de mest pittoreska grupperfi betraktande, men min penna är för svag för att förläna denna tafla behörig kolorit och jag får anvisa dem som vilja skaffa eig en öfverblick af densamma till något af de närmaste numren af Ny illustr. tidv., hvilken hitsändt en tecknare, som just tog en skizz från den af mig ofvan antydda ståndpunkten: Nu emattrade en trumpetsignal. tillkännagifvande att den mera intellektuela delen af festen. skulle taga ein början och talarestolen bestegs då först af chefen för Uplands reg:te, kabinettskammarherren ötverste Ö. M. o. Knorring, som på franska språket föreslog H. M:t konungens skål, åtföljd af sedvanliga hurrarop samt Lindbladska folksången, utförd af studentkören. Professorn i mineralogi och geologi L. E. Walmstedt uppträdde derefter och helsade, äfvenledes på franska språket, kongressens medlemmar välkomna samt slutade att utbringa en skål för kongressen, hvarpå följde sången Hör oss Svea, inspireradt ntförd och fullkomligt elektriserande främlingarne, hvilka, icke minst damerna, med skallande handklappningar och jubel gåfvo sin förtjusning luft. Dylika ovationer, stundom interfolierade med dånande bisföljde sedermera på alla af studenterna utförda sånger, och herrligt klingade också i den stilla sommardagen den till ett antal af c:a 70 personer uppgående studentkören, ledd af, d:r Forssman på ett sätt, som ej lemnar något ötrigt att önska. Nu följde under en timmes tid den ene talaren på den andre och sålunda fick man tillfälle höra prof. Desor från Neuchåtel (hvilken bland andra egenskaper äfven besitter den att vara den store Parkers intimaste vän) som tackade för den främlingarne egnade skålen samt utbringade ett lefve för Upsala, Sverige och Skandinavien; grefve de Saporta från Aix, som talade för prof. Fries; prof, Quatrefages, hvilken väl uppkommen på talarestolen på en lång stund för idel hurrarop ej kunde komma till ordet, något som gaf honom anledning till att humoristiskt a den skål, han gick att föreslå för Skandinaviens och främst Upsala studenter, hvilka sistnämde svarade med: Stå stark du ljusets riddarvaktetc. Prof. Capellini bragte en varm helsning från Italien och detsamma gjorde äfven Pigorini, en lång, ståtlig man, företeende en slående likhet med konung. Oscar IL Åtor förnams skallande jubel från samlingen nedanför talarestolen, ty nu beträddes den