Göteborgsposten – 14 augusti 1874, sida 1

samma af en af kongressens mest lysande stjernor, danske kultusministern exc. Worsaae, som. i ett till form och innehåll fulländadt föredrag föreslog en skål för Lunds universitets nestor prof. Nilsson, hvarefter talaren i några ord på danska riktade en helsning till Upsala studenter. — Många äro de minnen, som jag medför från denna oförgätliga fest, men i främsta ledet ställer jag det, som är förknippadt med den episod af densamma, då en af nordens största och äldsta vetenskapsmän professor Sven Nilsson besteg talarestolen för att tacka för den honom egnade skålen. Etter några inledande ord på franska slutade han på svenska, dervid vändande sig till Upsala studentkår, bringande Upsala universitet, den äldre systern, en hjertlig helsning från den yngre i Lund, hvilken, slutade den gamle, liksom den äldre, befunne sig väl. Följde så helsningstal af holländaren Lesmans från Leyden, prot. Quast från Radesleben (han enuddade litet in på politikens område, men drog eig, vid ett lindrigt mummel från massan, genast tillbaka inom vederbörligt forum), engelsmannen Franks från Cambridge m. fl. Skålen för kongressens ordförande, universitetskanslern grefve Hamilton föreslogs af exc. Worsaae och väckte naturligtvis ett ändlöst jubel, så intensivt, att det nästan öfverröstade de skålen ålföljande sanfarerna. På ett lika värdigt som anspråkslöst sätt uttalade grefve Hamilton , denna värdiga typ för en verklig ädling, sin tacksamhet för skålen, men hann ej att omedelbart efter proponenten bestiga talarestolen, i det att densamma dessförinnan intogs af en liten eldig brasilianare, som med en sydländings hela glöd riktade några ord af tacksamhet och belåtenhet till värdarne. Nu var tiden inne för dessa att sända en representant i elden och denne representant blef allas vår vän, den oförliknelige sångaren och glada umgängesvännen lektor P. Ödman från Heroösand, som för närvarande uppehållande sig i Upsala, denna dag ifört sig icke blott den gamla kära hvitmössan utan äfven åtagit sig en marskalks ansavarsfalla värf och derjemte stält sig i företa ledet bland sångarne. På sitt oelterhärmligt godmodiga och ogenerade sätt tackade lektor Ö. för de många skålar som egnais studentkåren och höjde till sist ett af dånande hurrarop åtföljdt lefve för damerna, Ännu ett par tal och några sånger och derefter satte sig sångarne i rörelse, dermed gifvande tecken lil att tiden nu var inne för främlingarne att bese stadens samlingar, monumentala byggnader 0. 8. v. kvartill ungefär en timma var anslagen — och inom kort var den stora trädgården i det närmaste utrymd, företeende ondast här och hvar några glada grupper af beställningapersoner och andra, hvilka förut ej medhunnit att se sig lekamligen till godo och hvilka nu under källarmästaren Svanfeldts auspicier sattes i tillfälle härtill. Snart dånade från slottsvallen tvenne på den celebre Äskjutmarskalkenkandidaten V:s kommando affyrade skott, tecknet till att, man skulle samlas till affärden och från alla håll strömmade nu folkmassor ner emot banstationen. Men hvilken metamorfos har vil försiggått? Ha Upgala studenter under de få timmarne förvandlats till Åunga gubbar, eller hvar kommer den nya uppsättningen studenter ifrån, jag nu ser samlad nere vid bangården? Jag ser nu hur. det förhåller eig. De gråbåriga vetenskapsmännen ha bytt hufvudbonader med upsaliensarne, hvilka i sin ordning förekomma i åtskilliga mer och mindre fantastiska hufvudplagg, i några fall endast bestående af sammanvridna näsdukar eller marskalksband, i några fall af allse ingenting. Alla damerna ha buketter i händerna, presenter af de artiga marskalkarne; de timmarne ha varit nog att knyta vänskapsband, hvilka måbända skola vara för lifvet, der nere på perrongen är ett omfamnande, ett utbytande af vänskapsbevis, som aldrig vill taga slut, men sluta måste det, sista signalen till afresan gifves, här och hvar slinka studenter med in i kupgerna för att följa med ett par stationer (äfven jag är med på ett hörn), studentsängen stämmer upp: -Sätt maskinen i gång! och af bär det ut eiter en rad af hvitmössor och under utbyte af helsningar så länge resande och qvarvarande kunna se hvarandra. Så var då denna minnesrika, af den lämpligaste väderlek gynnade fest slutad, lyckad i sin helhet som i detaljer. Alla svårigheter ha lyckligen öfvervunnits, tack vare först och främst den outtröttlige adjunkten Thore Fries nitiska bemödanden och Upsala kan med stolthet säga till sig sjelf, att bland de många minnen, främlingarne från jordens skilda håll medföra från besöket i Sverige, det minet kära icke. torde blifva det, som sammanhänger med besöket i Upsala den 17 augusti 1874. A. J-—n.