Göteborgsposten – 12 augusti 1874, sida 2

paddlade med en kanot, i hvars skötande har syntes vara en mästare; men ockeå kunde detta väl behöfvas, då man erfar, alt han denna ytterst bräckliga farkost färdats frår sitt hem i Oxford, då och då begagnande eig af mötande ångbåtar, med hvilka han gjorde färden öfver mera äfventyrliga farvatten eller under alltför ogynsamma väderleksförhållanden. Nu steg han ombord på vårt fartyg, halade sin kanot öfver relingen. och medföljde till Motala, der han försvann för mina blickar. Den unge sportmannen såg stark och frisk ut, och att han blef en fet stek för den spräksamme amerikanaren behöfver väl knappast sägas. De ombordvarande tyskarne utgjorde det öfvervägande antalet af passagerarne, men tycktes alla vara som skurna ungefär ur samma stycke. UHerrarne med hvar sin resehandbok, ifriga att noga taga reda på allt hvad märkligt vägen hade att erbjuda, damerna alla sysselsatta med bandarbeten samt fryntliga och språksamma. Bland tyskarne befann sig en ung student från Heidelberg eller Göttingen, hvilken aldrig tillförene besökt vårt land, men dock öfverraskade mig med att tala förvånansvärdt bra och fullkomligt grammatikaliskt svenska. Han hade lärt eig vårt språk genom sjelfetudium och reste nu för att på praktisk väg förkofra sig i detsamma. Han visade sig äfven vara fullt hemmastadd i Sveriges geografi och historia samt var för eina öfriga ombordvarande landsmän en ifrigt anlitad tolk. Ett särdeles angenämt intryck gjorde då mig en fransysk familj, som reste för sitt nöjes skull. Densamma, hemma i södra Frankrike, bestod af man, hustru och en ung son, hvilken senare ådagalade stor håg för att lära sig svenska och under resan med tillbjelp af en parlör redan inlärt några glosor dem han dock med en högst kostlig prononciation förde till torga. En till hemmet återvändande svensk ameg.kanare, som under många år varit borta från äderneslandet och antagligen förvärfvat mnoh money, samt dennes fru, en smaklöst elegant utpyntad medelålders dam med påsmetad förnämitet samt oupphörligt konkande på en liten knähund, voro äfven egnade att tilldraga sig uppmärksamheten, men jag vill just ej påstå att det värda paret hos mig väckte någon högre grad af sympati. Om jag slutligen tillägger, att bland passagerarne äfven befann sig en äldre engelsman med fru och tvänne älskvärda unga döttrar, hvilken familj för ett antal år sedan varit bosatt i Göteborg, så torde jag ha som hastigast presenterat de mera framstående af mina medPassagerare, hvilka, som sagdt, till största delen utgjordes af främlingar, eå att man snarare kunde tro eig vara på en resa å kontinenten än i bjertat af Sverige. Mitt slutintryck i afseende på Junoslefvande last skulle kunna sammanfattas så här : Der funnos främlingar af flerahanda slag — Räsonnemangen voro babyloniska; — De maskulina hade bistra anletsdrag De seminina voro — ej junoniska. Afven på fördäcket var det fullt med passagerare, bland hvilka jag särskildt uppmärksammade en stackars till hemmet återvändande, totalt utblottad emigrantsamilj bestående af mor och fyra å fem minderåriga barn. Mannen hade aflidit der borta i det fjerran landet lemnande de sina efter sig i yttersta fattigdom och för desamma fanns nu ej annan resurs än att söka komma hem igen, d. v. s. uppnå någon af de nordligare socknarne i Dalarne. Den förut omrämda franska familjen visade sig ömma mycket för de otackara varelsernas nöd och på den älskvärde sransmannens bekostnad erhöllo de olyckliga flera gånger varm mat från restaurationen ombord. Dessa i djupt betryck stadda menniskor voro egnade att framkalla många reflexioner: der uppe på akterdäcket en mängd menniskor åtnjutande fullt upp af detta lifvets goda och de flesta endast bekymrade för huru de på bästa sätt skulle kunna gifva ut så mycket penningar som möjligt; der nere blott några alnar derifrån den djapaste nöd, det bittraste elände, den pärvarande dagen plågsam och dyster, den stundande mörk och hopplös — här, som alltid i lifvet: löjen och tårar! Men det är alldeles icke min mening att blifva sentimental och jag afbrytes ockeå i denna min sinnesriktning genom anblicken af den lilla fryntliga staden Wadstena, vid hvars brygga vi nu bamna och der fartyget ligger stilla så länge, att man kan göra en liten titt upp i land, dock ej längre än till ett närbeläget schweitzeri, af hvars vackra valkyria man låter servera sig en liten middagahöjd naturligtvis med epets-, ty man är ju i Wadstena. På stranden observerade jag on klunga folk och bebösde ej se länge på gruppen för att komma under fund med att den utgjordes af ett resande teatersällskap. Det var ett af våra mindre, ambulatoriska band, som strikat, öfvergilvit sin direktör och nu var på väg att plittras. Tvenne af bandets medlemmar gingo ombord på vår ångbåt för att medfölja till Stockholm och att döma af det hjertliga afekelet hade åtminstone bland kamraterna ett godt örstånd varit rådande, ty de ombordkomna ågo helt kusliga ut med anledning af skilsnessan och de i land qvarbilsna gåfvo genom lla möjliga tecken sina sympatier tillkänna; ett par af damerna togo till och med af sig kepporna och hvistade med dessa så länge faryget var i sigte. Efter den flyktiga bekantskap vi fått göra ned Wadstena, hvars märkligaste byggnad, TE KK Q: QQMO——b