Göteborgsposten – 12 augusti 1874, sida 2

till rätta, något som i synnerhet den lilla frur . var ytterst tacksam för. Efter ungefär en half timmas väntan anlärnde ångbåten — det var Juno, förd af kapt. Blixt — och snart ångade densamma åstad kanalen uppföre. Trött som jag var, dröjde det ej länge förr än jag uppsökte min bytt; snart sof jag den rättfärdiges sömn och vaknade ej förr än vid sjutiden, då vi befunno os8 i närheten af Rödesund, färdiga att genom Forsviks eluss — den äldsta i kanalen — passera in i en vik af Wettern, som benämnes Bottensjön. Här i närheten är den. stora fästningen Karlsborg belägen och nere vid stranden befunno sig till häst ett par af de här förlagda officerarne af Göta art.-reg:te, med hvilka helsningar utbyttes samt några upplysningar angående göteborgsförhållanden som hastigast lemnades. Ångbåten hade nu alt göra en ett par timmar räckande färd tvärs öfver Wettern, som trots det vackra vädret visade sig en smula vräkig, och här var således ett godt tillsällo att göra sig hemmastadd ombord och anställa en mönstring med reskamraterna. Men först ett par ord om Junos befälhafvare, Ågubben Blixt, säkorligen den både till lesnadsoch tjensteår äldste ångbåtsskepparon på kanalen. Han skulle i kortsattade ordalag kunna skildras sålunda: Kapten en veteran af kärnfaet stam, I grunden stark, liksom en gammal fastighet, I vänningarne flink, om ock ej fram Man honom skynda ser med öliztens hastighet. Tvär till lynnet var det i hög grad kostligt att höra honom utdela sina befallningar till besättningen, interfolierade som hans kommandoord i allmänhet voro af för de tilltalade föga smickrande tillmälen. Äfven mot passa8serarne var den gamle sjöhjörnen stundom ganska butter, men man behöfde ej vara stor menniskokännare för att se, det vresigheten här endast låg på ytan, och när den gamle syntes som mest otillgänglig lekte i ögonvrån en liten skalk, som helt och hållet förtog efsekten af de om misshumör vittnande orden. Kaptens närmaste man äfvensom öfriga beställningspersoner ombord voro alla tillmöteskommande, så att vistelsen å fartyget ej efterlemnade annat än angenäma minnen. Den bland passagerarne, som min upp märksamhet först fästes vid, var en medelålders, mycket välfödd man, till sitt yttre erinrande om en gammal väderbiten skeppare. Jag har aldrig träffat en mera språksam varelse än denna; munnen var i ständig rörelse på honom och en så krånglig procedur som en presentation innan han inlät sig i samspråk med någon var synbarligen en för honom för längesedan öfvervunnen ståndpunkt. Hvem som kom inom hörhåll för honom, man eller qviana, delgaf han sina reseintryck och meddelade han sina mångskiftande lesnadsöden och sålunda erfor jag snart, att mannen var amerikanare, hemma i Chicago, att han rest hela vorlden omkring och besökt alla länder utomn Sverige och Norge samt att han var i färd med att komplettera denna brist i sina erfarenheter. Han hade dock äfven en annan afsigt med sin resa i Norden, den nemligen att blifva mager eller åtminstone magrare, och han trodde att detta skulle lyckas i våra bygder, der man, efter hans förmenande, mest vore hänvisad till att lefva af fisk och grönsakor. Var let verkligen hans mening att på dietisk väg vinna sin afsigt, så tycktes han åtminstone under vistandet ombord på ångbåten ej vilja göra allvar deraf, ty knappt hade matsignalen gisvits, förr än vår tjocke vän intagit högsätet vid bordet och för så vidt ett par tre biffstekar, några ägg, otaliga smörgåsar och ett par tre ejdlar öl till frukost eamt i proportion derefter konsumerade födoämnen till middag och väll, äro egnade att åstadkomma afmagring, å hade vår man nog träffat på den rätta baningskaren. Den förste vid bordet, var han len siste att lemna det, och då hane tuggaparat medgaf honom att nyttja densamma för nnat än matens behöriga eönderdelning, beättade han med förkärlek om, hur väl han efann sig ai den svältkur han nu underkatade sig och huru han på några få veckor ittnat öfver hundra skålpund. Dråpelig att I kåda i vaket tillstånd var detta original det oke mindre i sofvande, och jag kunde ej neka nig nöjet att i mitt album för eå kallade edersmän föreviga ena af de groleska attiyder den trinda gestalten under slummern rbjöd. Ea annan ombord varande yankee var ej eller ledsam att skåda, ehuru ou total motaets till den föregående. Den nu i fråga vande var spenslig och mager och hans angte företedde den egendomligheten att unerläppen stod fram ett godt stycke längre 2 nisan, ehuru denna på intet sätt var missldad. Mannens hela resetöjutgjordes af 1 liten rensel, försedd med hvilken han komit ombord på fartyget i Trollhättan, dit ban askat från Göteborg. Intet tycktes vara i ånd att störa det orubbliga lugn, som utärkte den lille amerikanaren, hvars ansigte g endast vid ett par tillfällen såg uttrycka t han ej var helt och hållet otillgänglig för rad som tilldrog sig omkring honom och tta var när hans landsman i sina reseskilingar skar till i växten allt för djerft. När framkommo till Stockholm såg jag mann med sin rensel på ryggen stolt styra a steg till Grande Hötel, ett bevis på t hans sätt att färdas fram aj war anlag dt 2:CA-— — 2W BR KR