Göteborgsposten – 12 augusti 1874, sida 2

Har någonsin en menniska jag gjort? Han rusade in i sin sofkammare, slog igen dörren efter sig och låste den. Huplick satte sig helt lugnt ner och åt upp middagen samt lyssnade derunder till de ljud, som hördes från den rasande unge mannen i det inre rummet. Derefter skickade han uppassaren ner med de tomma faten, sträckte ut sig på en soffa och afraktade med tålamod, att hans unge husbonde åter skulle visa sig. Klockan var omkring tio, då Dane Conyers kom ut med bleka och vilda dreg. Hans svarta ögon brunno med en dyster glans. Den bekymmerslösa glädtighet, som utmärkt honom, var nu alldeles försvunnen. Huplick hade skymdsamt rest sig upp, då hans herre kom ut. — Skall jeg beställa upp er middag nu, sir? frågade han? . — Nej; men ring och begär upp konjak. Conyers kastade sig i en länstol. Konjaken ställdes framför honom, och han drack ur ett stort glus. — Skall jeg beställa frukost tidigare än vanligt i morgon, sir? frågade betjenten. — Hvarföre det? — Så att ni kan hinne med morgontåget till Lausanne, sir, sade Huplick ödmjukt. Jag förmodar ni har brådtom att underrätta mrs Conyers om, att hon har utsigt till att bli grefvinna. Conyers vrede gaf sig luft i en skur ef eder, som kunde ha förmått håren att resa sig på en vanlig menniska. Hen förbannade sin betjent, han förbannade Beryl, han förbannade sig sjelf. Han skummade af raseri. — Ha brådtom att underrätta henne, din dåre, sade han, då han börjat blifva lugnare. Ha brådt om att underrätta den qvinna, som bragt olycka öfver mitt lif, den gjort en så dålig marknad, son