Göteborgsposten – 12 augusti 1874, sida 2

HC pJALYCSCUIRA VIndAL. Inoch uttryck. Försök till en reseskizz. Monnisken är aldrig nöjd! Detta är et axiom, hvilket jag begagnar som inledning, derföre att det ju alltid är förtroende ingifvande att uttala en mening, som af ingen kan bestridas — och dessutom passar denna sentens här så mycket bättre, som jag vid anträdandet af min resa sjelf lemnade ett eklatant bevis på den menskliga oförnöjsamheten. Medvetenheten om att tå anträda en efterlängtad och välbehöflig rekreationresa borde väl ej kunnat aletra annat än belåtenhetens känslor, men det tråkiga, att ej säga ruskiga, färdandet på jernväg gör mig alltid nedstämd till lynnet, och så äfven nu. Lärgtifrän dock, att jag skulle underskatta de många och stora fördelar, som med vår tids bästa kommunikationsmedel äro förknippade, men det bullersamma framilandet och svårigheten att kunna njuta af de taflor man passerar, alstrar en enformighet, som man aldrig erfar under en ångbåtsresa och ej heller då man färdas fram landvägen, skulle man också ej ha något annat fortskaflaingsmedel till sitt sörfogande än den illa anskrifna rapphönan. Emellertid skulle pinan för mig denna gång blifva kort, ty vägen från Göteborg till Töreboda med snälltåg tillryggalägges på c:a 5 timmar och vid eistnämde station skulle jag embarkera på en kanal-ångare, för att med densamma fortsätta resan till hufvudstaden, Till reskamrater i kupen hade jag åtskilliga göteborgare, hvilka begåfvo sig till sina invid de närmaste stationerna belägna landtställen, och sedan dessa passagerere så småningom troppat at och några andra. bekanta ej tillkommit, hade jag god tid att öfverlemna mig åt mina egna funderingar, hvilka närmast rörde eig kring en ljufigt doftande blombukett, som jag vid min afresa af en liten vacker hand erhållit, samt de okända öden jag på denna min första stora helsovårderesa skulle komma att gå till mötes. I Falköping byta de vesterut destinerade resenärerna om tåg och jag kom här att dela kupå med trenno tyskar, hvika redan före mitt inträde på bästa sätt anordnat sig för att gå den stundande nattens vedermödor till mötes. Det var egentligen endast en, som, iförd nattmössa och tofflor, tycktes sinnad att göra detta på ett mera grundligt sätt, de andra två voro muntra och språksamma och det var rätt lustigt att lyssna till deras glam, helst de synbarligen ej misstänkte att den vye reskamraten förstod deras tungomål. Den sömnige medförde en konjakeflaska, tog sig derutur en dugtig klunk, bjöd de andra två att göra detsamma och öfverlemnade sig derefter hejdlöst i Morfei armar, hvaruti han snart, genom dragandet af bastanta timmerstockar, visade sig ha funnit en lugn hamn. De andra voro ej sena alt begegna sig häraf genom att allt som oftast anlita den sofvandes konjaksförräd, hvilket i samma mån som det blef allt mer och mer Åopprymdt, visade sig utösva en liknande inverkan på konsumenterna, hvilkas lfliga konversation höll mig vaken, men deremot alls icke tycktes störa timmeretocksdragaren. Åndtligen ljöl konduktörens: Töreboda, så och så många minuter!och nu gällde det tt tillse, att man fick reda på sina effekter ör att forsla sig och dem ombord på ångbåen, hvilken dock ej anländt, men hvars hviselpipa redan då och då på afstånd hördes. Det var en ganska liflig tafla, som här midt natten visade sig. Eu hel mängd resenärer, le flesta utlänningar, skulle göra samma tur om jsg, och det förekom mig ytterst komiskt tt skåda dessa ur kupberna framkrypande, rakna herrar och damer, sysslande med sitt dagage och bestormande jernvägstjenstemänten med frågor, hvilka dock ofallständigt eller ör det mesta alls icke blefvo besvarade. Det ar i synnerhet en lång och mager tysk tuist, följd hack i bäl at en liten ängslig fru, om med bjertat i halsgropen sökte erhålla pplysning om den väntade ångbåten och hvilen jag, då ingen syntes bekymra sig om hoom, slutligen fann mig föranlåten att hjelpa —7 — — — BB F— — ——p—U—t — ——