Göteborgsposten – 6 augusti 1874, sida 1

Donna. flicka, ännu ej 3 sjutton år gammal, var smärt, behagfull och mjuk i sina rörelser som en ung panter. Hon hade en vacker blek hy, stora liffiga bruna ögon, väl formade ögonbryn, bruna såsom hennes ögon och ett hår som hade en skiftning i rödt — den varma, djupa färgskiftning, som de gamla målerne älskade att afbilda. Det ungdomliga, vackra och ifliga ansigtet antydde en varm, passionerad natur, anabb till kärlek och snabb till hat — en natur med många fel kanhända, men pålitlig, god och ädel i grund och botten. Denna flicka var Beryl Star. Hon var född i England, men allt sedan bon var två år gammal hade hon varit i mr Bassets uppfostringsanstalt. Hon hade ej varit tillbaka i England ens på besök utan tillbragt alla sina ferier i pension de Basset. Så vidt hon visste hade hon blott en anhörig, och om sina föräldrar var hon fullkomligt okunnig. Hon var för stolt att göra sina lärare några frågor om sin historia; men äfven om bon gjort några sådana, skulle de ha varit gagnlösa, ty lärarae voro ej bättre underrättade i ået afeeendet, än bon sjelf var. Denne anhörig var en onkel, som bodde i Surrey och som: var ungkarl och landtbrukare. Han vat en allvarsam, bister och tystlåten person, som betalade räkningarne för henne med en aldrig svikande ordentlighet, men aldrig skref till henne. Han var hennes förmyndare, och en gång om året gjorde han ett kort besök hos henne; men aldrig visade han henne någon ömhet, tvärtom tycktes han betrakta henne med verklig motvilja. Beryl visste ej, hvilka hans afsigter voro med hänseende till hennes framtid. Såsom man lätt kan föreställa sig, var Beryl Star, som tycktes stå så ytterst ensam i verlden, en lefvande hemlighet för sina skolkamrater, liksom hon var för sig ejelf. Men på grund af hennes liflighet, intagande eåti,