Göteborgsposten – 6 augusti 1874, sida 1

Tidningsmanna-mötet i Örebro. (Bref till Göteborgsposten.) . Örebro den 4 Augusti. Örebro delar med Stockholm och Göteborg egenskapen att vara en mötenas stad; men under det att i de förra dessa möten ofta blott sysselsätta sådana som äro i dem särskilt intresserade, äro de deremothär, så att säga en samhällsangelägenhet, och alla stadens innevånare täfla med hvarandra om att för främlingarne öppna ej sin stad, utan ock sin gästfria famn. Så nn, då vi tidningsmän, alias tidningsledamöter eller tidningsskrifvare samlats härstädes från olika trakter af landet för att dels knyta med hvarandra personliga bekantskaper, dels öfverlägga om våra gemensamma angelägenheter. Staden visar oss alla en tryntlig och vänlig uppsyn och tyckesjliksom vilja helsa oss ett trofast, nordiskt: sVälkommen, att dela vår härd och vårt bord. För den, som icke på ett tjugotal af år återsett Örebro, företer staden en förvånande anblick. Det är nu jemt 20 år sedan den på ett eå förfärligt sätt härjades af elden, just i samma vefva som de nyligen påbörjade arbetena på Sveriges första ånglokomotivsbana höllo på att afstanna i följd af de engelska bolagsmännens brist på ordhållighet. Det var svåra hemsökelsens tider, och mer än en tviflade på att samhället verkligt kunna åter svinga sig upp;. men Nerike är i vissa delar ett bergland, och det finnes stål i dess innevånares hug, jern i deras vilja. Man beslöt att möta stormen, ovädret, olyckan, det var fegt att gifva sig. Örebro skulle framåt, uppåt, ja, det skulle växa i större proportioner än någonsin förut — och denna önskan, detta hopp blefvo snart en fast tro, och tron försätter berg, såsom man vet. Ur den grusade stadens ruiner höjde sig snart det ena palatset — ty så kunna de kallas dessa stolta byggnader hvilka utgöra det nya Örebro — efter det andra, och nu står staden här lik en fogel Fenix, mera kraftig, mera inbjudande än någonsin. Det nya Örebro är en bit af en stor stad med sina höga hus,5sina praktfulla butiker, sina ståtliga oftentliga byggnader och sitt präktiga hotell; men alldeles bredvid ha vi det gamla Örebro med sina låga träbyggnader och sina skumma butiker, de förra otta förrådande en respektabel ålder ur olika epoker, några tydligen förskrifvande sig från den tid, då både handel och näringar hutvudsakligen lågo i de tyska borgarenas händer. Denna sammanställning af det gamla och nya Örebro gör på den resande ett ingalunda oangenämt intryck. Man känner å ena sidan med glädje, huru ett friskt lif pulserar i detta ungdomsfriska samhälle, under det att man å den andra värmes at det fryntliga och vänliga i den del af anletet, hvilken bär ålderns skrynklor. En vandring genom staden är af ej ringa intresse. Också skyndade jag mig att straxt efter min ankomst i går — då vi mottogos af redaktörerna Arvid Gumelius och Victor Öman, den förre väl bekaat för de fleste af våra läsare, den senare den lycklige lyrikern och ansedde öfversättaren at Miltons Förlorade Paradis — i sällskap med Dagbladets kände kronikör och mycket bereste korresp. Claes Lundin, båda vägledda af en välvillig ciceron, företaga en dylik vandring. På ett angenämt sätt ötverraskades vi af att ötverallt se en vy, bagränsad af täcka grönskande grupper, hvilket gaf åt det hela en särdeles behaglig anblick. Vår ciceron upplyste, att detta är till stor del den här bildade, med kraft och framgång arbetande Trädgårdstöreningens verk,