Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

20. — ——— — ned stor talang, men det var också motiosens enda sörtjenst. Man skulle aw hafva callat motionären ideolog. Han hade en ofantig hög tanka om sig sjelf och var en af de rämste bland dem, som den tiden benämndes skickliga filantroper. Då hane genomgrivande förslag, som ytterat gick ut på tattigvårdens öfvertagande af staten, föredrogs på iddarhuset, uppträdde mot detsamma äfven Jripenstedt, som visserligen erkände, att moionärens goda afeigter otvifvelaktigt förtjente ui möjlig aktning; men erinrade, att motionärens bemödande voro missriktade och att hans: förslag vittnade om obekantskap med nvad som sker eller kan ske ute i verkligheten. För G:s omdöme var detta förslag eå oriktigt till sina grundsatser, så skadligt till sina följder, så overkställbart i sin tillämpning, så obestämdt i sin uppställning, med ett ord, så väsendtligen och uppenbart felaktigt, att det i eig sjelf innebar skäligen stora garantier mot faran att blifva antaget. Deroefter underkastade G. förslaget en sträng och utförlig kritik. Med stor dialektisk skicklighet försvarade Cederscbjöld, assisterad af L. J. Hierta, det ifrågavarande förslaget. De åsigter, som Gripenstedt då utvecklade rörande grunderna för den allmänna fattigvården, hafva under de sedan förflutna 20 åren blifvit erkända och allt mera tillämpade. Mellan Fryxell och Gaijer hade en liflig historisk-politisk strid uppstått om aristokratfördömandet, såsom striden den tiden kallades. Fryxell hade uppträdt till försvar för Sveriges adel. På riddarhuset väcktes nu motion, att då Fryxell ådragit sig hårda strider och personligt obehag, borde adeln, hvars förfäder han försvarat, belöna hans ädla handlingssätt genom att tilldela konom riddarhuBets stora medalj af guld. Riddarhusutskottet förordade bifall till motionen; men en liflig debatt uppstod derom. Bland dem, som ville bifalla motionen, uttalade sig v. Hartmansdorff oförbehållsammast. Hvarföre hade motionen rönt motstånd? frågade ban, och svarade: M. hrr, det är den stora frågan om Ridd. och Ad:s tillintetgörelse eåsom stånd vid en förestående representationsförändrivg, hvilken ligger på bottnen af alltsammans. Man synes frukta för en sannfärdig och således trogen framställning af adelns förtjenster om fäderneslandet, af detta stånds vigt för Sveriges bestånd, välmakt och ära. De historiska bevisen skulle naturligtvis blitva myoket besvärliga för dem, som vilja försöka Ridd. och Adelne aflägsnande ur representationen för kommande tider — och så höll den öfvade talaren ett långt föredrag mot den af honom fruktade representationsförändringen, och helsades med lifliga b.fallsrop, då han slutade. Talaren näst efter v. Hartmansdorff var Gripenstedt. Då bifallasorlet efter den siste värde talarens yttrande ännu knappast hunnit tystna, yttrade G., är det visserligen föga uppmuntrande att höja sin röst till försvar för en åsigt, som diametralt strider mot hans. Men jag eger stödet sf en fast öfvertygelse grundad på skäl, och detta är nog för mig för att våga försöket. Sedar tal. derefter egnat Fryxell sin hyllning såsom historieskritvaro, erinrade han, att F. icke ovilkorligen innehade det främsta rummet bland Sveriges häfdatecknare: Åen af dem är nyligen hädangången (Geijer), följd af nationens saknad och sorg, hvilken, liksom en ännu lefvande (Strinnholm?), väl måste anses med honom åtminstone follt jemförlig ; under sådant förhållande vore otvifvelaktigt, att då en utmärkelse nu blifvit föreslagen för Fryxell, gällde den icke entamt hans förtjenster om historien i allmänhet, och det framgick äfven oförtydbart af motionens innehåll. Det gällde den beryktade striden emellan Geijer och Fryxell om aristokrattördömandet i Sverige; men hvarföre, frågade Gripenstedt, akall då Fryxell belönas? År det såsom segrare? Jag frågar då: med hvad rätt? Hvem har då dömt och afgjort detta! Ingen af kämparne kunde tillräkna sig segern, ansåg tal., ty båda hade i åtskilligt misstagi! sig, utan att det nedsatte förtjonaterna i öfrig hos någondera. Jag frågar derför ånyo hvarför skall då Fryxell belönas? Och viljer I, m. hrr, vara uppriktiga, så skolen i svara emedan han tog adelns parti. Men då hem ställer jag till eder och beder eder väl be einna, om icke denna bslöning under sådant förhållanden snarlikt får utseende af en aflö ning. Besinnen det också, att man endast be lönar sin adookat, men icke sin domare, och såsom sådan måste häfdatecknaren uppträda om han skall vara värdig sitt kall. — Tal slutade sitt anförande med följande ord: on Ridd. och Adeln nödvändigt vill skänka en gärd a rättvisa och aktning för hans frejdade motstånda res minne, må ståndet äfven förära en dylik å författaren till Svea Rikes Häfder och-Sven ska Folkets Historia, åt Vikingers sångare åt — Erik Gustat Geijer, att till hans efter lemnade anhöriga öfverlemnas I proto mm .