Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

öfvertsla mig till ett sörstånas parti. Jag blef straffad derför — men jag hade ju också förtjent att lida. Hurudana hans känslor voro, lägger detta bref för öppen dag. Det tyckes hafva blifvit skrifvet straxt efter det han hade erfarit att mitt bröllop var nära förestående; ban måtte senare hafva funnit det vara riktigare att skona mig från den bittra sorg, det skulle hafva förorsakat mig och gömt det bland andra minnen från sin ungdom. — Ja, och helt. oskyldigt åtog jag mig att aflemna det. — Det var ett sorgligt misstag, sade mrs Atherton, hvilken genom hans senaste yttrande åter bragtes till erinran om den rärvarande tiden. Och ni kunde naturligtvis icke veta — ni sörtjenar intet klander; men alltsammans bar gifvit anledving till en högst ledsam sörveckling. Då Florence mottog detta bref, adresseradt till henne och undertecknadt med ert namn, hvad kurde hon då tro annat än — — Än att jeg älskade henne! afbröt Herbert henne. Men det är just det, jag gör — jog har älskat henne ända från första ögonblicket jag såg henne. Mrs Atherton drog en suck af lättaad och kennes ansigte begynte att klarna. — Under hela den lyckliga månad jag dagligen besökte ert hem, lefde jag eom i en dröm, fortfor Herbert, och först då Edgar Lorrimer för fjorton dagar sedan sade mig, att dagen för bröllopet var bestämd, fick jag ögonen öppnade för verkligheter, Jag blef sjuk, och nu