Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

SS —— vid voteringen bifölls motionen med 169 röröster mot 84, som röstade för återremiss. Äfvon i denna fråga stodo Gripenstedt och grefve Henning Hamilton i skilda läger. Efter voteringens slut yttrade general Lefråön, som talat för motionen, och som alltid var personligen G:s vän, fast än deras politiska sigter icke öfverensstämde: käre Gripenstedt, han gör sig all möda för att trotsa ridd. och adeln. Den är lkvisst Sveriges första stånd och förmår ännu både att upphöja och motverka sina medlemmar. Vid dechargebetänkandeta — det här ofvan omnämda anmärkniogsmemorialet från konstitutionsutskottet — behandling i de ofrälse stånden, lades det i preste-och borgarestånden till handlingarne, sedan likviest anmärkningarne blifvit godkända och ministören blifvit häftigt angripen i sistnämda stånd. I bondeståndet godkändes de fem anmärkningarne, hvarefter ståndet lät hela rådgifvarepersonalen gå under klubban, d. v. 8. der röstades om hvarje staterådsledamot särskildt, dervid några benådades, men för de flesta blef beslutet en anbållan om entledigande. Inom representationen var således stämningen ogynsam för ministåren — den ansågs derjemte icke representationsreformen benägen —, de liberala tidningarne hade tröttuat vid att af de konservativa yrkesbröderna kallas minieteriella, dertill kom dynirgarne efter marsoroligbeterna, och efter den konselj, som hölls gedan dechargebetänkandet afgjorts i riksstånden, fick justitiestatsministern grefve Posse tillsägelse att följs konungen in i H. M:ts kabinett och de öfriga statsråden likaledes tillsägelse att qvarstenna i sessionsrummot. Efter en stunds förlopp återkom grefve Posse och meddelade konungens önskan, att hela statsrådspersonalen — utom civilministern I. F. Fåbrenos — genast begärde afsked. Fyra dagar derefter förkunnade Posttidningen (d. 10 april) att statsmtnistrarne Posse och Itre samt statsråden Stael von Holstein, Manthe, Peyron, Silfverstolpe, I. Wern, Gyllengranat och Faxe erhållit afsked från sina innohafvande embeten, och att K. M:t utnämt presidenten i kammarkollegium grefve G. A. Sparre till justitiestatsminister, f. d. statsministern frih. Stjerneld till utrikesstatsminister, landshöfdipg Sandströmer till sinanaminister, v. Hohenhaueen till krigsoch Ebrerstam till sjöminister, prof. Genberg till ecklesiastikminister, samt brr Wallenstesn och Gynther till konsultativa statsråd. Att icke den tionde platsen i konseljen då tillsattes, föranleddes deraf, sades det, att den dertill designerade, srih. W. F. Tersmeden, i sista stnnden undanbedt sig förtroendet. Konungens val föll då genast på Gripenstedt; men emedan han au ett par dagar efter decbargefrågans behandling hade afrest till Nynäs, och vistades der, då den nya ministåren konstruerades, samt postgången var långsam, dröjde det några dagar, innan ban inbäddigade konungens, genom grefve Sparre, gjorda anbud att i konseljen inträda, och ytterligare några dsgar innan G. kunde besluta sig att mottaga anbudet, denna tvekan dock endast föranledd deraf, att han, som redan flera år förut genom en stark förkylning ådragit sig den sjukdom, eom sedan under olika former ofta återkom och eom följde honom hela lifvet igenom, ansåg ovisst om hans hälsa tillät bonom mottaga en befattning, genom hvilken han infördes på ett så ansträngande verksamhetsområde. Men G. var ännu icke 35 år gammal, hela hans håg var riktad ät det politiska lifvet, en lysande bana låg för honom öppen, och genom sitt giftermål var han fullkomligt ekonomiskt oberoende. Hfter ett långt samtal med konnog Oscar mottog G. kallelsen; d. 17 april utnämdes han till statsråd,; och dermed började en ry tera för honom. Det väckte naturligtvis ett ofantligt uppseende, att en så ung men, som endast -hade varit artillerilöjtnant och endast hade deltagit i tre riksdagars arbeten, inkallades i konseljen, och det är nästan ursäktligt, att en så tidig och bög befordran skulle hos ganska många väcka atund; men icke ens någon af oppositionstidningarne klandrade utnämningen eller uppgåfvo någon annan mera lämplig. Den som otörbehållsammast uttryckte sin missbelåtenhot med G:s befordran, var Crusenstolpe, som skref: Ånu sedan man vet att det en gång för alla hörer till princi perna, att någon löjtnant bör finnas bland de zkunnige. erfarne, redlige och allmänt aktade män, af hvilka konupgen i alla regerings ärenden skall, enligt 4 8 reg.-f., inhemta un derrättelse och råd, kommer sådant framdeles icke att väcka ringaste förvåning. Med löjt nant Wern bröts isen, och han efterträdde fullkomligen princip-mossigt af löjtrant Gri penstedt.