Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

Då han tystnade, såg mrs Atherton med ett svagt leende på honom. — Och nu droger ni i landsflykt. Ni vet förmodligen icke, hur länge det kommer att dröja, innan — Herbert såg villrådigt på henne. — Mrs A:herion, utbrast han. Ni har något att eäga mig! — Nå väl då Alt hvad jag har att eäga er, är, att jag finner mig försatt i en högst obebaglig ställning, sade mrs Atherton, under det hon reste sig upp. — Tänk blott närmare efter! fortfor hon, jast som jag lyckönskade mig till att hafva gjort min pligt som en rättskaflens mor, och bragt det derbän att få min dotter försörjd för hennes litstid, gör hon af en eller annan benlig anledning uppror emot mig och vägrar helt och hållet att låta försörja sig på det sättet, och nu skall jag säkerligen ha den förtreten att se henne sörblisva ogift, med mindre — Ieerbert ilado emot henne och fattade begge hennes händer. — Fiorerco är således fri! utbrast hav. Florence — o, älskar hon mig? Med ett vänligt leende frigjorde mrs Atherton sina händer, under det hon svarade: Tror ni icke, mr Herbert Capel, att det vore bäst att följa med, för att göra henne sjelf denna fråga? ; Edgar Lorrimer kände sig alle icke tillintetgjord, då han den följande dagen efter ett längre samtal med sin tante lemnade Sealost. Han hade utan vidare omständigheter funnit eig i, att förbindelsen blef bruten,