Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

kels namn som mitt, och det är han, som har skrifvit dotta bref. — Er onkel! utropade mrs Atherton, i det bon blef dödeblek. Ni söger, att ban har skrifvit det? — Ja, och förmodligen glömt att sända det på poster. Jag fann det efter hans död bland bang papper, och — Men mrs Åtberton skänkte icke hans ord någon uppmärksamhet. — Er onkel — Herbert Capel! upprepade hon, i det kon sjönk ned på en stol och dolde sitt ansigte i händerna. — Men, min kära mra Atherton! utbrast han, ni måste söga mig, bvad detta bref innehåller. — Läs det, bad bon med matt stämma. Bekymra er icke om mig — läs det! Herbert uppvek brefvet och begynts att läea. Men straxt derefter utbrast ban förvåvad: Det är omöjligt! Huru har min onkel kunnat använda sådana ord till — Mrs Atherton upplyftade hufvudet. — De voro icke ämnade till min dotter, mr Capel, sade hon, brefvet var bestämdt för mig. Det är skritvet före mitt bröllop, för öfver tjugo år eedav. Jag blef gift med min kusin och beböll således det namn jag bade com ficka. Jag blef gift med min kusin, upprepade hon vemodigt, men jag älskade er onkel Herbert Capel. Ni bör nu kunna förstå, hvarför jag intresserade mig för er. Er onkel och jag ba aldrig varit förlofvade; han var då fattig, men våra bjertan hade talat ett språk, som vi båda förstodo, men jag var salsk och trolös, då jag i min ömkliga svaghet lät