Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

FE ——— skottet, att 106 S (riksrätt) skulle tillämpats, bvarjemta en af de konservativa ansåg, att mot åtskilliga andra regeringsbeslut anmärkning äfven hade bort göras. Den första och egentligen vigtigaste anmärkniogen gälde k. kungörelsen d. 9 januari 1846 angående enskilda banker, hvilka utgifva egna kreditsedlar. Utskottet ansåg, att denna banklag icke tillhörde den ekonomiska lagstift ningen, utan hade bort stiftas på sätt 87 S R. F. föreskrifver, d. v. s. genom båda statsmakternas samverkan, en åsigt hvarom icke atänderna enades. Ehuru åtskilliga af utskottets adliga ledamöter deltagit i anmärkningarne, uppträdde likväl på Riddarhuset endast grefve C. H. Anckarsvärd såsom försvarare af anmärkningsmemorialet. Med det dåvarande regeringssystemet var han icke heller belåten, och genom några besynnerliga premisser kom ban till den slutsatsen, att rådgifvarepersonalen äfven hos sjolsva konungamakten saknade förtroende. K. M:t hade nemligen d. 31 mars (1848) — eåledes 4 månader efter riksdagens öppnande — begärt, att ett hemligt utskott skulle af ständerna tillsättas, hvartill orsaken var den politiska ställningen i Europa, närmast föranledd af sebruari-revolutionen i Frankrike, men hufvudsakligen den kritiska belägenhet, hvari Danmark blifvit försatt genom den slesvig-bolsteinska upprorsligan och Tysklands uppträdande till dennas hjelp, Emedan grefve A. ansåg, att ett hemligt utskott var ett oting, att homlighetornas tid inom statsbestyret var förbi, att Åöppenhet och förtroende numera utgjorde regeringskonstens hutvudsakligaste grunder, att det ansväriga 12-mannarådets insigter icke vore att sätta lit till, så kunde han ej komma till någon annan slutsats, än att statsråden äfven saknade konungamaktens förtroende, hvarföre han äfven på grund af denna uppfattning hemtade ytterligare anledning yrka, att -rikets ständer måtte hos konungen tillkännagifva deras önskan, att han ville utur statsrådet och ifrån embetet skilja samtlige konungens rådgifvare. ) Ioland dem som på riddarhuset uppträdde mot det genom on koalition mellan de konservativa och radikala utskottsledawöterna tillvägabrivgade anmärkningsmemorialet, var Griponstedt den ende, som betraktade saken från en högre politisk ståndpunkt. Ilan ansåg, att då det icke var fråga om annat än en tilllämpning af 107 R. F., så borde omdömet egentligen omfatta styrelsens system i dess helbet, men icke något enskildt fall annorlunda, än på sin höjd såsom motiv för detta omdöme. Hurudanst har då — frågade G. — regeringens system varit under den tid, som förflutt sedan föregående riksdag: Tfter mitt omdöme har det otvifvelaktigt visat sig såsom ett uttryck af framåtskridande, fastän så, att det på samma gång lemnat bebörigt afseende på det bestående. De måvga vigtiga författningar, som under längliga tider varit bögljudt fordrade, bafva äfven blifvit utarbetade, och om de också icke alla kunna fritagas frän en eller annan brist, så hafva de likväl tydligen gått i den riktning som tiden kräfver. För min del anser jeg, att nationen borde erkänna detta, och derför vara tacksam emot sin regering. Erinrande huru klandret nu uttalats, oaktadt det som blifvit vidgjordt, blott med hänseerde till hvad som ansetts vara underlåtet, hemställer jag — fortsatte G. — hurudan ställningen nu hade varit, och om icke den stråle, som så plötsligt genomkorsat Europas molnfylda himmel, här skulle bafva funnit långt flera brännbara ämnen, så framt ej dessa genom regeringens åtgärder redan varit undanröjds. Dertöre vore det en skyldighet att tacksamt erkänva det goda, som blifvit gjordt, att icke i det ögonblicket göra regeringsbördan ännu tyngre — den är nog tung ändå — icke lägga sten på bördan, utan bedöma regeringen -ioke blott efter billigbetens grundsatser utan äfven med högsintbet. Hvad G. sålunda yttrade hade desto mera betydelse, som just då cirkulerade ett rykte, att konung Oacar var betänkt att rekonstruera sin ministör, och detta rykte föranledde åtskilliga, som hoppades och väntade komma i nådig åtanka, att rikta sina pilar mot den ministören som var. Innan de här ofvan omnämnda frågorna till behandling söretogos, förekommo två andra, i hvilka G. uppträdde med yttranden, i hvilka hans åsigter i den ena frågan lika obetingadt gillades, som de i den andra af adelns majoritet ogillades. IIr Rob. Theofron Cederschjöld hade väckt motion avgående den allmänna fattigvårdens ordnande; motionen var skrifven ) Såsom betecknande för grefve Anckarsvärds både stämning och uppfattning af grundlagen bör framhålias, dels att han förbisåg det beslutet om ett hemligt utskotts tillsättande var fattadt efter den tid som konstitutionsatskottets befogenhet att granska statsrådsprotokollen då sträckte sig, och dels att de af utskottet gjorda anmärkningarne rörde regeringsbeslut, i hvilka endast ätta af statsrådsledamöterna deltagit, hvilket dock ej hindrade grefve A. att yrka Amhatgna olbiliag