Göteborgsposten – 5 augusti 1874, sida 1

— Nej, visst icke, avarade han, under det han med förvirrad och förvånad min såg på henne. IIvilken annan bevekelsegrund skulle jag väl baft utom den, jag nyss angaf: IIans förvåning syntes så uppriktig, alt mrs Atherton dröjde ett ögonblick, innan hon tortfor; derpå framtog bon sin annotationsbok, öppnado den och framtog derur ett bref, i hvilket Herbert straxt igenkände det, som ban aflemnat på Sealust, och bvilket han nu nästan hade glömt. — IIar ni ekrifvit deta? frågade mrs Atberton med skärpa i rösten, under det hon visade honom kuvertet med det skickelsedigra brefvet och såg honom skarpt i ögonen. — Ja, det har jag, svarade Herbert, men — — Ni tillstår det alltså! asbröt mrs Atherton. Detta bref aflemnades af er på Sealust ett par dagar förr än vi första gången hade äran alt se er bos oss. Jag önskar en förklaring öfver, huru ni har kunnat skrifva ett sådant bref till min dotter på en tid, då ni var henne alldeles obekant? Med ökad förvåniog stirrade Ilerbert på henne. — Mrs Atherton! utbrast han, förstår jag er rätt? Är det möjligt, att ni kan tro, att jeg har skrifvit detta bref? En underlig anisg tycktes bemäktiga sig mrs Atherton. — Har ni då icke skrifvit det? frågade hon förvirrad. Hvem har då skrifvit det? Det är ju undertecknadt med ert namn. — Men det kan lika väl vara min on