Göteborgsposten – 4 augusti 1874, sida 1

liga uppförande med hänsyn till detta bref; hon omtalade nu sina tvifvel, sina förhoppningar, sin fruktan och kärlek. Mrs Atherton lyssnade till hennes bekännelse med tillbakahällen andedrägt. — Men käraste barn, utbrast hon, då Florence tystnade, huru har han kunnat skrifva ett sådant bref, som det du omtalat, innan du kände eller någonsin hade sett honom? — Ja, är det icke sällsamt, min mor? I början tänkte jag att det var ett misstag, att brefvet icke var till mig, men — — Du sade ju, att han tillstod sig hafva skrifvit brefvet till dig? — Ja, det sade ban, svarade Florence, som icke erinrade sig, med hvilka ord hon den gången framstält sin fråga. — Och har han aldrig sedan omnämnt det? — Nej, aldrig. Han har uppfört sig så, som om han aldrig hade skrifvit något bref till mig. — Men har ban då icke heller talat till dig i den anda, som går igenom brefvet? Har han icke förklarat — — Nej, nej, min mor! men straxt från början har det varit något i hane väsen mot mig — hon begynte att leta efter orden — jag trodde — jag var öfvertygad om, att han hade mig kär — ända till dess han alldeles försvann. Å — Men huru skola vi förklara detta föravinnande? frågade mrs Atherton. Det är mig en gåta från början till slutet. Jag vill icke ens söka gissa mig till något, förr än jag bar sett brofvet. Har du det ännu?