Göteborgsposten – 4 augusti 1874, sida 1

För första gången sedan Rachels tid har Thatre Frangais i denna månad återupptagit Corneilles — ännu mera hela den franska klassicitetens — mästerverk Folycucts. Det fiones en särskild publik, och den ganska stor, för Thåatre Francais klassiska repertoire, och det är en sanning att man omöjligt kan göra sig en föreställning om hela den poetiska kraft och den ideala högstämdhet som ligger i dessa stycken om man icke sett dem uppförda just här. Ockeå bar publiken icke låtit afbålla sig ens af den förfärliga hetta, som så länge varit rådande, från att låta instänga sig och se Polyeucte. Det kan hända att jag icke har inom mig nog al den feu sacr som beböss för att uppskatta allt i de gamla klassiska styckena, eller det är möjligt att den luft af eld man andades inne i salongen gjorde mig otålig, men jag kan ej undertrycka den meningen att denna dramatiska föreställning stod nära gränsen af ett fiasco, och det är fullkomligt säkert att vår: kongliga teater icke skulle ha låtit passera en sådan representation. Dot var en debutant, hr Dupont— Viernon fsom spelade Polyeucte, draperad 1 den hvita ylletogan och iförd den traditionela blonda peruken samt till på köpet hvitmjölad i ansigtet. Denna detalj, ehuru den gaf honom den för en tragisk hjelte alltför olyckliga likheten med Pierrot i pantomimerna, skulle väl ha kunnat passera, om ej hans deklamation hade gjort den komiska eftekten oemotståndlig. Man erinrar sig vår Dahlqvist från bans första period, då han för hvarje tirad genomlopp hela tonskalan från den djupaste bas tlll den högsta möjliga diskant. Till denna samma skola hör Polyeuctes närvarande representant. M:lle Favart återgaf Paulines rol, soanderande och pointerande den på sin allt annat än behagliga method. Mille Favart är den mest maniererade skådespelerska jag någonsin sett.på en scen. Och till slut — ett sådant Romerskt folk!. Offenbach skulle ha kasserat dem för aina parodier, men salig Sjövall skulle ibland dem ha känt sig riktigt hemmastadd. Och detta på verldena främsta scen. Under en pikant titel Histoire intime du second Empire har hos förläggaren Sartorius en vicomte de Beaumont-Vassy utgifvit en samling anekdoter om hofvet i Tuilerierna, om kejsarens och kejsarinnans privata lif o. 8. v. Sägom strax, att titeln lofvar mera än den håller, och att författaren, oaktadt sina försäkringar om att jag var der, jag har sett. jag hörde, påtagligen öst ur sqvallrets mycket grumliga källor. Det synes som en del af de i Tuilerierna efter den 4 september funna papperen ha tjenat till stoft, hvarpå eedermera broderats allehanda röfvårehistorier. Men en ibland desea anekdoter kan förtjena omtalas, då den, sann eller icke, förträffligt målar den person, hvarom den handlar. Det är Emile Ollivier. En deputerad mötte honom en dag vid utgången från Tuilerierna den tiden han var minister. Huru är det med kejsaren : frågade han honom. — Det är långt ifrån bra, svarade Olivier, tintelligensen aftager, energien förlorar sig, han skrämmer upp sig sjelf för allting, men jag skall skaffa honom en lycklig ålderdom !