Göteborgsposten – 4 augusti 1874, sida 1

— O, min mor — jag kan icke blifva Edgars hustru! Mrs Atherton blef dödsblek. Ja, hennes egen historia upprepade eig i hennes dotter. Detta hjerteskri, denna ett pint hjertas sista lidelsefulla protest, var liksom ett eko af det som för tjugo år sedan hade framtvingats från hennes egna läppar. Men det: hade blifvit opåaktadt. Man hade sagt henne, att en upprorisk andes ingifvelser borde bekämpas, att bon borde lyssna till klokhetens ech pligtens stämma — och hon hade lyssnat och åtlydt och i ersättning fått ett halft lif af sorg. Men hon föresatte sig, att likheten ieke skulle blifva follkomlig. Då hon stod upp, slog hon sina armar kring sin dotters darrande gestalt och lät hennes hufvud hvila mot sitt bröst. — Detta är alltså din hemlighet! sade hon mildt förebrående. Mitt barn, hvarför har du så länge stängt ditt bjerta för mig? Men, var vid godt med; du skall icke bli tvoogen att gifta dig med den du icke älskar. Om jag blott hade vetat det förr; kunde jag hafva besparat dig mycket lidande. Jag har kunnat se, att du icke var lycklig, men — — Ö, min mor, detta är icke allt! det är något annat — något, som jag ännu icke sagt dig! — Florence! utbrast modren, under det hon kastade en ängelig frågande blick på henne. Och nu omtalade Florence hela den förflutna månadens historia — brefvet från Herbert Capel, hvilket hon mottagit, innan hon ens hade sett honom; det intryok, som detsamma hade gjort på henne; hans besynnar