Göteborgsposten – 31 juli 1874, sida 1

lig känsla och hon kunde icke göra klart för sig, om det var smärta eller glädje, som framkallade den. Då hon åter upplyfte hufvudet, hade det föreiggått en oförklarlig förändring bos henne. Något af lifvets dolda mysterier hade afslöjat sig för henne och förändrat uttrycket i hennes klara blick. Hon tog åter fram brefvet och begynte att läsa det, under det hon för första gången skänkte dess innehåll en af tvifvel och gissningar ostörd uppmärksamhet. Hennes ansigte förmörkades, medan hon läste. Vore hon då verkligen så mycket ati beklaga med hänsyn till sitt förestående äktenskap? Vore det verkligen förbehållet henne så mycken smärta och elände i framtidens sköte? Nej, visst icke! Hade: hon ieke sin mors hand som ledde henne, och när hado väl den fört henne vilse? Och likväl var det något i hennes hjerta, som tycktes instämma med den varnande rösten i brefvet. Obestämdt tvifvel och fruktan herrskade i hennes inre — fruktan för den framtid, från hvilken den hand, som skrifvit brefvet, tycktes hafva aflyftat slöjan för att visa henne, att denna framtid icke vore så klar och leende, som hon hade drömt sig den. En ny verld utvecklade sig för hennes bekymrade sinne; det jungfruliga sinneslugnet tycktes plötsligt hafva öfvergifvit henne; en obestämd lävgtan efter något högre och djupara, än lifvet hittills hade erbjadit, bomäktigade sig henne; och när bon tänkte på, hvad som väntade hesne — framtiden tillsammans med Edgar Lorrimer — kände hon sig så beklämd, som. aldrig någonsin tillförene.