Göteborgsposten – 30 juli 1874, sida 1

TLÖTLSUUGBUH UV JV JUL —— —— blott gångvägar behöfva anläggas. Kommunikationen med hufvudstaden blir både lätt och beqväm, med de ångbåtar som trafikera Djur: gårdsbrunnsviken; om ett par år är den nya vägen längs med Ladugårdslandsviken färdig, och. samtidigt dermed kommer sannolikt en spårvagnsanläggning mellan Gustaf Adolfs torg och Djurgården till verkställighet. När detta företag blir utfördt, kan lätt ett sidospår anläggas till den i fråga varande kolonien. Det kan icke mot den ofvan anförda upplåtelsen anmärkas, att genom den tages en trakt i anspråk, som nu särdeles besökes af hufvudstadens befolkning. Den skogbevuxna trakten utgör tillhållet för sådana personer, som kallas uteliggare, och bland hvilka polisen allt som oftast på sommaren nödgas anställa razzia, då talrika i ordets hela bemärkelse lösdrifvare uppsamlas. En högljudd klagan höres från Haparanda till Skanör, var en fras som ofta begagnades i riksförsamlingen, när något ansågs ha kommit i olag. Men någon klagan från Skanörsboarne sjelfve ashördes dock aldrig. Befolkningen — icke uppgående till 1000 personer — befattade sig alls icke med politiken, var så innerligt förnöjsam under sina knappa lefnadsvilkor, kände sig härom året så stolt öfver att genom egen ansträngning ändtligen hafva kommit i närmare beröring med hela Sverige dock icke medelst. jernväg utan genom en riktig körväg öfver den vidsträckta Skanörsljung — ett många hundra tunland vidsträckt flygsandsfält, under hvilket marken, i äldre tider odlad, är fruktbar, men oåtkomlig. Den manliga befolkningen utgör Skånes bästa sjömän. Många af dem bli Borta och få sin graf i böljorna långt borta från hemmet; men om de äro gifta, så vänta hustrurna tåligt och förhoppningssullt på männens återkomst, och när allt hopp är ute, så framlefver den trogna makan sitt återstående lit som enka. Hvarje familj der har sitt eget hus, bygdt med korsvirke och lerbruk och halmtäckt, ty teglet är allt för dyrt. Nu har en stor del af den lilla staden blifvit förvandlad. till aska. Dertill fordrades likväl att antändningen skulle ske medelst åskslag. Många torde nu klandrande säga: det är oförsvarligt, att blott några få hade sina hus och sin lösegendom brandförsäkrad. Men ur reglementarisk synpunkt äro dessa hus högst eldfarliga och brandstodsbolagen ville ej utan höga premier lemna försäkringar. Der utkomston för alla är så ytterst knapp, är det omöjligt för de flesta att årligen erlägga en afgift, som utgör ett helt kapital — i Skanör. Der för öfrigt veden är en Iyxartikel, en importvara, hvarmed endast borgmästaren, kyrkoherden och några få till kunna förae sig, men till ytterst begränsad qvantitet, och der torfven, med knapp tillgång, utgör det allmänt begagnade bränmaterialet, der är icke tänkbart att någon gör sig skyldig till ovarsamt. begagnande af elden; och derföre kunde. endast åskelden vålla ödeläggelsen. I medeltiden var Skanör en af Danmarks största, nu en af Sveriges minsta handelsstäder: då hade ännu icke flygsanden ödelagt de bördiga fälten: då idkades der ett rikt fiske, men nu är det sedan mer än två sekler blott en torftig inkomstkälla. Nu har ett upprop skett till allmänna välgörenheten för de brandskadades, de husvillas undsättning. Måtte detta upprop bära frukt! Att provincialläkaren i V. Wingåker, som är 75 år och redan i 30 år varit bosatt der, först nu ansett sig böra hos sundhetskollegium anmäla för idkande at qvacksalveri den inom samma distrikt boende underdoktorn Aronsson, hvilken innehar samma ålder som den förre, och hvilken ostörd tått i mer än 30 år utöfva sin praktik — synes mig vara en ganska besynnerlig företeelse. De båda doktorerna ha i många år lefvat i god sämja; den förre är en hedersman, hos hvilken ingen yrkesafund finnes, och deraf drager jag den slutsats, att han nu påverkats af någon förman. Med Aronsson är förhållandet sådant, att han i många år anlitats af sjuklingar bland allmogen: hans dekokter bestå af ganska oskyldiga växter; men antingen nu dessa dekokter äro helsobringande, eller att den stränga diet han föreskrifver är hufvudsaken, ett obestridligt faktum är, att under årens lopp ha tusentals sjuklingar som anlitat honom, blifvit, eller trott sig. blifva botade. Med åren har äfven hans rykte som läkare stigit, och han besökes nu af en mängd sjuka från aflägsna orter. Det är alls icke ovanligt att han besökes af ett par hundra personer dagligen, och bland dessa förekommer stundom ett stort antal äfven bildade personer. Jag vet med visshet, att han alls icke är någon charlatan, att han. ganska ofta. afvisar personer, för hvilka han öppet ut— vvevsemsesvas Ä mörkt rum, hvarefter hon med en menande,