Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 1

— — — nog riktig, men den hade i tillämpningen blifvit behäftad med väsendtliga fel. och at dessa bestod det hufvudsakligaste deri, att förslaget var ensidigt, onär det åt en enda samhällsklase öfverlät on makt, som icke var motvägd af någon annan; Åoch så är menniskonaturen beskaffad, att hvarhelst ett öfvermått af makt finnes nedlagdt, som således allt jemt står på gränsen af ett missbruk, skall alltid, förr eller senare, af ett eller annat skäl, på ett eller annat sätt, denna gräns blifva öfverträdd och maktfullkomligheten öfvergå till maktmissbruk. Alla länders och alla tiders historia ligger öppen för att bevisa sanningen deraf. Men jag hatar godtycke, förtryck och våld, och jag hatar det lika innerligt, huru som helst det än må framträda, vare sig som nycker hos en despot, nesligt beroende af gunstlingar och favoriter, eller som eamvetslösa befallningar hos ett tiomannaråd, som smygande mördar i löndom, eller som i dekreter från ett konvent, som öppet och fräckt skickar hvarje misshaglig stämma att tystas under guillotinen. Af hvad slag och hvad grad maktmissbruket ock må vara, så är det i alla fall lika farligt, lika odrägligt och lika oförenligt med så väl samhällets som individernas välfärd och bestämmelse. Ett frö till möjlighet af sådant missbruk ligger i förslaget, och detta är motivet hvarföre jag voterar mot detsamma.) Men om än G. rörande detta förelag ställde sig på samma ståndpunkt som majoriteten på riddarhuset, hvilken likväl alldeles icke godkände hans uttalanden mot ståndsrepresentationen, så visar sig att han i flera för adeln specielt ömtåliga frågor med ganska stor kraft uppträdde mot den dominerande majoriteten: så t. ex. då förslag bade väckts att titlars och högre värdigheters förlänande skulle upphöra, tog ban detta förslag i försvar, ådagalade att det var både befogadt och ändamålsenligt, viaade att de olägenheter som törespeglats skola blifva en följd af förslagets antagande ingalanda komma att inträffa, och uttalade den förhoppningen Åatt Ridd. och Adeln deruti (neml. att bifalla förslaget) skulle förena sig med de öfriga stånden; hvilka i detta fall (man må säga hvad som helst) äro mera opartiska domaro, än vi, som alltid måste anses mer eller mindre döma i egen sak. Ett par veckor derefter förekom; ett annat för Adeln ändå mera ömtåligt förslag — det att ordförandeplatserna i utskotten skulle tillsättas genom val inom hvarje utskott. Man klandrade detta förslag bland annat derföre att det vore partielt och isoleradt. Nu erinrade G. att om någon större, mera genomgripande förändring försslogs hvad hände då? Jo, — svarade G— då ropas öfverljudt om omatörtningsförsök, om det gamlas upprifvande från grunden, om brist på sans och måtta o. s. v. och förslaget duger ej, emedan man måste gå varligt tillväga. Nå väl! nu förekommer ett annat förslag der dessa principer blifvit följda; man ar skonat det kärngamla; till sina grunder, och föreslår blott en partiel förändring; detta borde väl då vara ön förtjenst? Nej! Nu är förhållandet omvändt, och förslagets egenskap att endast delvis söka närma sig ett båttre blir klandredt och blir ett skäl till dess förkastande. Är det väl konseqvens i dessa argumenter? Han slutade sitt anförande med: Jag anser att förslaget är rättvist till sin grund, nyttigt till sina följder, och att det för närvarande vore särdeles klokt och värdigt om Ridd. och Adeln dertill lemnade sitt bifall. Några månader längre fram förekom ett tredje förslag af ömtålig beskaffenhet för adeln — det gälde lika arfsrätt för medlemmar af detta stånd FF). G. lemnade derhän -huru pase klokt idet kan vara, att förflytta frågan ifrån naturen af en vanlig lagfråga, öfverlemnad till Konungens pröfning och afgörande, in på ett politiskt partiområde, som jag tycker at man, under nuvarande tider, borde omsorgs: fullt undvika derföre ville tal. endast ingå pröfningen af förslaget sådant det förelåg. Til svar på förslaget hade anförts och sökt bevi sas att adeln icke borde afstå från den olikt arssrätten, vidare att adeln på grund af rät tighet icke behöfde från denna arfsrätt afstå och slutligen att adeln icke ville eftergifva den samma. Den unge artillerilöjtnanten (v Hartmansdorff titulerade honom ofta så) företog sig nu att pröfva dessa tre momenter oci ) Förslaget bifölls af bondeståndet (med 89 rö ster mot 14) och af borgarståndet (med 47 mot 3 men förkastades af prestoatändet (med 49 mot och af adeln (med 450 röster mot 82). ) Tre stånd hade redan antagit förslaget or lika arfsrätt: v. Hartmansdorff ansåg att detta beslu ej borde gälla adeln såsom stridande mot dess pr vilegier, och föreslog en protest mot beslutets giltig het för adeln. —n — —— A ans AR 2323. dala am a 7( ii —