Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 1

— Ja, det är ett sällsynt arf, sade han elutligen, och det pålägger mig också ett ansvar, som tungt låter mig känna min ungdom och oerfarenhet. Ni var, så långt tillbaka jag kan minnas, i besittning af min onkels vänekap och förtroende; ni var för honom mera än en blott juridisk rådgifvare, och jag vet, huru långt han i alla kinkiga frågor uppskattade er vägledning och ert bistånd, För mig kommer eder bjelp att bli af ännu större betydelse. Töre jag påräkna att äfven den går i arf till mig, mr Fletecher? — Min käre mr Herbert, svarade den lille juristen, under det han bjertligt tryckte den framräckta handen; det är mig en sann glädje att hörs er tala på det sättet. Närhelst ni tror att jag kan vara er till någon nytta, har ni blott att befalla. — Tack, jag skall icke underlåta att begagna mig deraf. Jag saknar ju hvarje stöd just på en tid, då jag bäst vore i bebof deraf. Då jag miste min förmyndare — min andre fan ... Han tystnade och bans: läppar darrade. — Ja, han hyste i sanning en fars känslor för er. — Men han hade också en fars anspråk på win kärlek och tacksamhet. Hade jag varit hans son, kunde han icke hafva visat mig större tillgifvenhet ända sedan han för omkring tjugo år tillbaka tog mig, sin enda broders oftorlemnade barn, under sitt beskydd. — Oes emellan, mr Herbert, sade advokaten i en förtrolig ton, tror jag, att den ovilja han alltid byste mot äkta ståndet, väsendtligen hade sin grund i hans tillgifvenhet för