Göteborgsposten – 28 juli 1874, sida 1

VR 0 24 Johan August Gripenstedt. En minnesteckning. II. Departementalstyrolsens antagande vid 1840 års riksdag i förening med oppositionens uppträdande vid samma riksdag åstadkom en ganeka stor omsättning inom statsrådet. Vid årets början bestod detsamma af statsministrarne Rosenblad ooh Stjerneld samt statsråden Adelavärd, frih:ne Åkerbjelm och J. Lagerbjelke, hr v. Sehulzenheim, grefve Hård och t. f. hofkaneleron Ihre; vid ärete slut deremot var justitiestatsminietersembetet vakant (sköttes på förordnande af staterådet Törnebladb); statsministern för utrikes ärendena Stjerneld var tjenstledig och embetet sköttes på förordnande af statsrådet Ihre; departementschefer voro frih. J. Lagerbjelke (sjöförsvarad.), O. I, Fåhrens (civil-), af Wingärd (finans-), Grubbe (tillförordnad ecklesiastik-), grefve A. O. Mörner (landtsöravars), en statsrådaplata vakant. Vid 1841 hade i nyss anförda namnlista endast den förändring skett, att Törnebladh utnämts till just.-statsminister och att frih. W. Stael v. Holstein inkallats som konsultativt statsråd; ett dylikt embete stod vakant. Under tiden till Carl XIV Johans död skedde äfven åtskilliga pergonförändringar inom konseljen; den utgjordes vid 1843 års olut af statsministrarno Gyllenhaal och Ihre, departementscheferna grefve Lagerbjelke, O. I. Fåbrsus, Hourlin, Muntbe och srih. Lovisin samt konsultativa statsråden af Wingård, Grubbe och frih. Stael von Holstein; men efter tronskiftet d. 8 mars 1844 lemnade frih. Lagerbjelke och Lovisin samt hrr af Wingård, Grubbe och Heurlin sina platser i konseMen, och till deras efterträdare kallades Gyllengranat, frih. Peyron, Nordenfalk, Weern och hr Silfverstolpe. Under loppet af 1845 mottog frih, Nordentalk justitieportföljen och som konsultativt statsråd inkallades just.-kansleren Faxe. Med dessa personförändringar, en följd af det regeringssystem konung Oscar I antog, tann sig det konservativa partiet särdeles missbelåtet, och antog nu allt mera karakteren af oppositionsparti mot den nya regeringen, hvarmed början gjordes vid den urtima rikedag, som: konung Öscar I kallade ständerna till d. 1I juli 1844. Det af konstitutionsutskottet vid föregående riksdag uppgjorda representationsförslaget, som då gjorts hvilande genom votering i förstärkt konstitutionsutskott (44 röster mot 35), skulle till definitivt afgörande företagas vid urtima riksdagen. Då denna fråga till behandling förekom på riddarhuset, inledde Gripenstedt — som redan riksdagen förut beetämdt uttalat att stånds-representationen var oformlig och föremål för folkets missaktning — sitt anförande med att erinra om nödvändigheton af att hvar och en för sig sjelf bestämde Ävad som oundgängligen fordrades af en nationalrepresentation, hvilken skulle kunna anses uppfylia sitt ändamål. Den första fordran-, yttrade han, synes mig då vara, att representationen medgitver och tillförsäkrar alla de större intressen eller verkande krafter, som lefva i staten, såväl dem som uppstå genom gemensambet i yrken, som dem, hvars föreningaband bero af lokala förhållanden, att göra sig hörda och få framställa sina behof och sina anspråk. Dernäst måste representationen ega förmåga att med kunskap och rättvisa pröfva dessa anspråk, så väl med hänsigt till hvarandra, som med afseende på det helas högre fordringar och ändamål. Och sist måste representationen ovilkorligen kunna bringa sin egen tanke till ett bestämdt beslut, som: rätt uttrycker dess kollektiva öfvertygeloe. Dessa de allra nödvändigaste fordringar på en väl inrättad representation, ansåg dock talaren vara illa uppfyllda i det föreliggande förslaget. Men låg nu felet i sjelfva grundprincipen eller i en felaktig tillämpning af denna princip? Förslageta grundprincip var F—F—r ——