Göteborgsposten – 24 juli 1874, sida 1

— — — lunda icke haft mycken ledning af de begge kufvudkämparnes tal, men det var ju i allt fall detsamma, när hvar och en ändå visste huru han skulle rösta. Man skulle fälla finansministern, och han blef fäld — till hvad profit för det allmänna, skall väl framdeles visa sig. Medan dessa hvälfningar föregått i finansernas högre rymder, har en dag passerat förbi, som för den stora mängden är af större eller i allt fall mera omedelbar vigt än statsbudgetens kolossala siffror. Det är helt enkelt den 15 juli, en af de fyra ominösa årsdagarne, då hyran måste betalas Egentligen äro här likasom på andra ställen terminerna beräknade efter den 1 januari, april, juli och oktober, men efterhand har bruket infört den förändringen, att för mindre lägenheter än med 400 francs hyra flyttningsoch betalningsdagen är den 8, men för större sådana den 15 i månaden. Man klagar mycket öfver hyresvärdarnes privilegier här, ehuru dessa icke gå ända derhän som t. ex. i Sverige, att hyran måste erläggas i förskott. Den erlägges här i stället vid qvartalets slut, men för att betrygga sig för möjlig riek att byresgästerna skulle lemna lägenheten före den öfverenskomna tiden har hyresvärden rätt till en annan förmån. Så snart nemligen kontrakt uppgöres, hvilket då alltid gäller för 3, 6 å 9 år i sender och brukas för alla butiker och liknande lokaler äfvensom för privatvåningar med mer än 2000 francs hyra, icke annars, har byresvärden rätt att uppbära de sista sex, ibland till och med tolf, månaders hyra vid inflyttningen, så att hyresgästen för hela den öfriga tiden betalar vid hvarje qvartals slut och endast under det sista halfeller helåret är befriad från det bekymret. Det är klart, att denna förmån för hyresvärden utgör en orättvis beskattning på hyresgästen (en person som t. ex. förhyr en stor butik vid någon af de förnämsta baulevarderna för 20 å 30,000 francs om året och har fått betala i förskott hyran för de sista tolf månaderna af sitt 9-åriga kontrakt, skänker ju i sjelfva verket sin värd den vackra summan af 1000 å 1500 francs i årlig ränta!) och det är häröfver som man beklagar sig. Det har föreslagits, att, under bibehållande för öfrigt af systemet, värden skulle åläggas att betala ränta å de medel ban sålunda har i händer, ett förslag som väl synes billigt men som ändå sannolikt ej går igenom, då alla husegare som en man resa sig deremot. Det kan tilläggas, medan vi äro på detta kapitel, till jemförelse med våra förhållanden, huru lagen stadgar i Frankrike om en hyresvärds garantier tör utfående af byresbeloppet. Hyresgästen skall nemligen hatva den förhyrda lokalen försedd med tillräckliga möbler att betäcka hyran, och en hyresgäst, som ej är i besittning af egna möbler, mottages icke. I fall en utmätning skulle ega rum, kan den ej af värden förhindras, men denne är berättigad att i första hand och framför den fordringsegare, som låtit anställa utmätningen, uppbära hyressummans belopp för sex månader af det pris, som de utmätta effekterna vid försäljningen betingat. — Emellertid är, såsom nyss sades, dagen för hyresliqviden för mången en bekymrens dag. Hyresqvittensen presenteras nästan med samma kraft och verkan som en vexel, och en stackars sate, som ej kunnat klarera qvartalets stormiga udde, kan bespetsa gig på, att, innan veckan är förbi, se sitt bohag vandra. bort till Hotel des Ventes, Paris ofantliga — icke auktionskammare, men auktionspalais. Men som den enes död är den andres bröd här i verlden, så kan också den, som vill köpa sig ett vackert ameublement för billigt pris, få denna sin önskan realiserad på de förmånligaste vilkor dagarne efter flyttningsdagarne. Rochefort, på den tiden han ännu var en glad krönikeskritfvare och säkert aldrig tänkte på att spela rollen af folktribun, skret en bok som hette Les Mysteres de Photel des Ventos, hvilken ger en liflig och rätt kuriös skildring af detta ställe, eom väl förtjonar att göras till föremål för en dags studium. Rochefort kände sitt Paris bättre än de fleste, men ändå icke tillräckligt för att bedöma sin egen ställning. Ännu mindre gör han det nu, när han med mycket besvär söker att inamuggla sin nya Lanterne eller såsom han kallar den Roohefort Cronigu. Det första numret deraf kom i går till en mängd enskilda personer och alla tidningarne, instuoket i profoumret till en mycket oskyldig tidning The Foresters Jourae. En person, som läst häftet, försäkrade, att det, oaktadt all sin galla, svårligen skulle väcka något uppseende, sedan den törata nyfikenheten vore öfver. och med en landtnatrang förtinaning ssg an