nog med samma älskvärda leende som förut. Då ban hört, hvad Lagerkrona hade att säga, yttrade han: — Nåväl, efter kammarjunkaren ej lyckats i sina försök, har jag ett förslag att örat. . . g — Kuru låter det? afbröt Lagerkrona ifrigt. — Helt enkelt på det sätt att jag anskaffar den andre borgesmannen. . — Ack, herr Binggren, ni ordentligt nedtrycker mig under min tacksamhetsbörda. ala aldrig om det.... Jo, ser herr kammarjunkaren, saken är den, att jag känner en mycket förmögen possessionat, patron Alldön, några mil härifrån, som säkert ej skall vägra er sitt namn, om han lär känna er, och jag för öfrigt råder honom dertill.... . — Men jag kan ju ej, anmärkte Lagerkrona, af en fullkomligt obekant persom begära en sådan tjenst. — Vi kunna redan i dag göra bonom ett besök, under hvilket det dock ej bör bli fråga om vå egentliga afsigt. När vi sedan varit hemma ett par dagar, skall jag tillsända honom en skuldsedel, innesluten i ett bref från mig, och jag kan nästan ansvara för, att ni skall få den tillbaka undertecknad af honom. Lagerkrona tackade naturligtvis mycket för Binggrens tjenstvillighet, öfver hvilken han var atorligen förvånad och äfven rörd. Han började betvifla, att hvad han ute i staden hört om handelsmannens mindre aktningsvärda karakter måtte varit ett förtal. Ett par timmar senare voro de på väg till patron Alldsn, hvilkan väl emottog dem