Göteborgsposten – 24 juli 1874, sida 1

Bref från Paris, (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 19 juli 1874, Aunu fortfar regeringskrisen, och man är alltjomt prociat lika eller lika litet slug på om, när och uru den skall slutas. De koaliserade oppositionspartiorna ha nyss lyckats att votera bort finansministern Magne och hoppas, icke utan goda utsigter, att snart intrigera bort inrikesministern Fourton. Hvarföre har man voterat bort hr Magne? Ar han då en dålig financier? Ingalunda; han är i alla händelser ett hufvud högre än motståndaren, men han har varit minister under kejsaredömet, och han misstänkes fortfarande för bonapartistiska sympatier. Och Fourton, hvad har han gjort för ondt? Han vill göra marskalk Mac Mahons makt, sådan som den en gång oåterkalleligen blifvit af nationalförsamlingon åt honom uppdragen, respekterad af denna samma församling. Det är han, tror man, som hållit i pennan, när Mac Mahon ristade sitt sista budskap till denna oefterrättliga representation, som väl vet, hvad den äaade vill, men ej hvad den vill och som förhindrar allt utan att åstadkomma något. Den stora planen är, såsom jag flera gånger framhållit, att genom alla möjliga medel söka uttrötta marskalken, aflägsna från honom de personer, som äro honom tillgifna och för hvilka han har förtroende, och på detta sätt till slut förmå honom att lemna en plats, der han står i vägen för så många ärelysnader. Det är ingen, som hyser minsta tvitvol om; att marskalkens afgäng skulle bli signalen tilli en gränslös förvirring; så mycket bättre! det är just en sådan som man vill framkalla för att i dess grumliga vatten kunna fiska upp makten åt sig. Så tänker hvarje parti, hvarje grupp, hvarje hufvudperson och snart sagdt hvarje kompars i denna parlamentariska oomedia. Hr Wolowski, hvars motförslag emot Magnes finansplan närmast bragte denne sednare på fall (utan att derföre den förres plan har någon säkerhet för att gå igenom) är, såsom namnet ger till känna polack till börden och anses för att vara en ibland Frankrikes grundligaste nationalekonomer, ehuru hans idser i många praktiska frågor varit i strid med de allmännast antagna. Det kan svårligen komma att påstås, att Wolowski genom makten af sitt ord öfvertalat majoriteten att antaga sina åsigter, ty ingen menniska hör ett ord af hvad han säger, när han står på tribunen. Till och med när han var tjugofem år yngre och satt såsom ledamot af den Andra republikens lagstiftande församling med alla sina tänder i behåll (de ha numera fallit bort, så att näsa och haka mötas ungefär som på en vötknäppare eller en polichinell) lyckades han aldrig tillvinna sig uppmärksamhet. Också brukade den församlingens president, Armand Marrast, som var en rolig karl, säga, att Wolowski är ett polskt ord som betyder: proposition! — det allmänna ropet som höjdes, så snart han steg upp i tribunen. Mogne har under de sista dagarnes diskussioner icke kunnat ge stort mera ljud ifrån sig. Han är gammal, han också, och har dessutom nyligen varit länge och illa sjuk. Men som han, detta oaktadt, har en stark energi och, utom Thiers, är, den enda representant som förmår att göra utvecklingen af de mest torra och komplicerade ekonomiska frågor nästan intressant, så ha motståndarne den här gången begagnat den taktiken att börja föra ett hiskligt väsen, så snart han öppnat sin mun, Grannarne samspråka lifligt och högljudt med hvarandra, papperssknifvarne accompagnera någon imaginär melodi, och hvad protokollet kallar bullor på flera bänkar gör det till ett underverk, att stenograferna förmå uppfatta talarens ord. Församlingen har så