Göteborgsposten – 22 juli 1874, sida 2

hvar fritt uttala sina äsigter om ÄUrankrikes slutliga Å — men det är ej tillåtet för någon att resa tvitvelsmål om oåterkalleligheten af lagen af den 20 nov. Förlängningen af marskalkens myndighet, som var majoritetens verk, bekampades då 1fligt ar minoriteten, men nu gillas den enstämmigt ej allenast af alla netionalföisamlingens medlemmar, utan man kan gerna säga af hela Frankrike. Den var då en nödvändig aigärd, och om den icke antagits d. 20 nov., måste. man hafva genomfört den nu. Men är förlängnivgen uteslutande knuten vid marskalkens person? Då lagen på sin tid förelåg författningsutskottet till betänkande, voro under diskussionen alla talare, utan afseende på hvilket parti sde tillhörde, eniga om, att förlängningen måste hän; föras till den tillit, marskalken ivgaf genom sitt mod och sin lojalitet. Det är sålsues till honom och bonom allena, som makten ölverlemnats för en tid af sja år. Sjelfva lagens utryck säga det för öfrigt. Lagen skapar icke ett fråu Mac Mahons personlighet skildt sjuårigt presidentskap, uran dess ord lyda sålunda: Den verkställande myndigheten är för sju är uppdragen åt marska!x Mac Mahon-. Det var lagens motstandare, som påstodo att man genom dess autagande icke ville skapa en institution, utan en personlig regering, ja, några gingo i tillochmed så långt, att de förklarade, att man ville grundlägga en diktatur. Men andra bortsågo från förlångningens personliga karakter och framhöllo, att Frankrike beböfde, under de förhållanden hvari det befann sig, ett vapenstillestånd för sju år, emedan ett sådant var nödvändigt för dess lugn, och de betonade derför, att septennatet skulle fortvara sin tid, äfven om makten skulle blitva ledig. Flertalet har emellertid ansett, att man i denna sak borde skilja sig från all dissens, och i enighet samlas kring organiserandet af marskalkens myndighet, ty lösningen af frågan om septenaatets personliga eller opersonsonliga karakter bildar ingen absolut nödvändig förutsättning för sul:ändandet af det värf, som åligger förtattningsutskottet. Församlingen öfvergick derefter till Casimir Periers nämnda författningstörslag. Detta senare var, sade han; i öfrerensstämmelse med sin upphofsmans ande, proklamerandet af den bestämda republiken. Förr hade visserligen nationalförsamliugen kunnat med full frihet införa antingen republiken eller monarkien; men den användning, hon d. 20 nov. gjort af sin konstimerande rätt, hade ändrat ställningen, ty bon hade den dagen skapat en interims nyndighet, som borde aktas, och denna myndighet omöjliggör det omedelbara upprättandet af vare sig monarkien eller republiken. Den regering, som grundades den 17 febr. 1871 efter landets fullständiga desorganisation och som förlängdes den 20 nov. 1873, har framstält. sig som ett medel till Frankrikes räddning. Den har ej alla monarkiens attributer och den uppfyller icke alla republikens vilkor, men det är en regering af edregen art, sni generis, som ej kan ändras, så långe marskalkens myndighet varar, utan att man skulle misskänna icke blott novemberlagens anda, utan äfven dess bokstaf. Förlangningen fann visserligen sitt stöd i nationalförsamlingens monarkiska parti; men man må icke antaga, att detta för en tid af flera år velat frånsäga sig rätten att återupprätta monarkien, medan det ötverlemnade åt sina motståndare att, om de bebagade, intöra den definitiva republiken. Öfverenskommelsen i Bordeaux var ett vapenstillstånd: törlängningen af d. 20 nov. är mer än ett vapeostilletand: det är en för sju år afslutad fred. Ivarföor sknlile denna onyttigtvis störas af en teoretisk deklaration, som hvarken skulle gifva landet någon lättnad eller någon frihet och ej ens skulle ändra regeringens yttre form? Det är derför icke nödvändigt att antaga Gasimir Pårieris förslag; ty statens öfverhutvud har ju redan titel af republikens president och alla officiella handlingar företagas i republikens namn. Men denna republik de facto är kanske för att tala med Thiers, otillräcklig för dem, som icke tro på republiken, om de icke, så att säga, ha henna i sina hånder. Men hon skall tilliredställa de republikanare, som äro Frankrike upprikigt tillgifna och tjena det med oegennytta. Men, säger mar, det nuvarande systemet är tillfälligt, och detta tillfälliga tillstånd ödelägger landet. Detta språk hörde man redan 1871; men det Frankrike, som så legat för döden i tre år utvecklar dock med hvarje är nya krafter. Den 11 juli bekräftades det här från talarestolen, att de iem milliarder, som skickats till utlandet, redan hade genom handelsrörelsen hållit sitt ine täg på pytt i Frankrike. IIvad som: skadar landet, år deu angsliga oron i dess inre, hvilken framkallas af någras däliga instinkter och andras äregirighet; repnblikens utropande, som Casimir Pårier fordrar, skull ej vara ulger bjelpmedel håremot. Det skall vara vida bättre, att Frankrike för sju år tilltörsäkras inre fred och en regelbunden regerings verksamhet. Om vi göra det möjligt för Frankrike att efter denna tid bevara eller ändra det nuvarande regimentet utan våldsamma omhvälfningar, så skola vi hafva gjort allt hvad klokheten tilläter, och allt, hvad fosterlandskärleken fordrar. Derpå följa de fem artiklarne, för hvilkas innebåll vi förut redogjort. TER