Göteborgsposten – 22 juli 1874, sida 2

restmentet utan Yåldsamma omhvåältningar, så skola vi hafra gjort allt hvad klokheten tilläter, och allt, hvad fosterlandskärleken fordrar. Derpå följa de fem artiklarne, för hvilkas innebåll vi förut redogjort. Från Frankrike skrifves i öfrigt att, då Fourton, inrikesministern, fordrade polisprefektens afskedande, uppstod mellan konom och utrikesministern Decazes en sådan brytning, att endera af de båda ministrarne mäste asså. Mac Mahon, som redan är starkt komprometterad genom bonapartisterna, vågade ej skrida till polisprefektens afskedande. Flertalet at de efter Fourtou och Magne qvarvarande ministrarne skola just icke vara emot att antaga Periers förslag, i fall det godkännes af nationalförsamlingen med 30 till 40 röstera majoritet. Den efter Magne utsedde finaneministern Mathieu Bodet säges vara hemlig bonapartist. Utrikesministern Decazes har från Spanion erhållit en längre not angående de spanska carlisternas gynnande af transka myndigheterna. Noten hänvisar med bitterhet derpå, att detta förfärliga borgerliga krig skulle utan det franska understödet redan för länge sedan varit slutadt, och gör på samma gång Erankrike ansvarigt för allt hvad som skett. Den ofsiciöse Monitenrinnehåller en uppsats, som söker bevisa, att regeringen icke brutit mot de folkrätteliga lagarne, men likväl gifver regeringen det rådet att tillgripa vidare åtgärder och afsätta vederbörande prefekter, Edvard de Tocqueville, broder till den aflidne utmärkte skrifteställaren, har med döden afgått. En husvieitation, som nyligen anstälts hos en fotograf vid Rue Tuitbout, ledde till gripandet af en massa fotografier, hvilka förestälde den kejserl. prinsen, medan hen böll sitt tal i Chieelhurst wid sin myndighets födelsedag; på baksidan af kortet var talet tryckt. Collet Meygret, som en tid var polisprefekt under kejsärdömet, har gripits för delaktighet i bedrägeri och dömts till två års fängelse samt 500 fres i böter. Grefve de Jarnac, som vid tiden för 1848 års revolution var franek chargå deffaires i London och allmänt nämnes som hertig de la Rochefoucaulds efterträdare som sändebud derstädes, bar skrifvit en intressant artikel i Revue des Deux Mondes, kallad Sir Robert . Peel, efter personliga hågkomster och outgifna handlingar, Från Tyskland telegraferas till Times följande notiser, hvilka antagligen framgått ur de sörhör, som anstälts med Kullman, attentatorn mot furst Bismarcks lif: Kullmann var medlem, icke af katolska yngliogsföreningen, utan af katolska föreningen i Salzwedel. För omkring ett år sedan lemnade han Salzwedel, en liten stad alldeles iotill Sehönhauaen, turat Bismarcks stämgods. Uoder det han var i Magdeburg hade han, vid samtal om de kyrkopolitiska lagarne, hotat med att skjuta en och hvar, som skulle djerfvas sängela hans törsamlingaprost. Han sade äfven upprepade gånger, att vågon skulla dö för hans hand, och att han skulle inom kort resa till Berlin sör att söka upp Biamarck, Furst Bismarck hade till i fredags emottagit ej mindre än 1000 lyckönekningsskrif