Göteborgsposten – 20 juli 1874, sida 1

— ——— ——— lit på den befängda idåen att söka bringa dem i bevisning, kunde lika gerna företagit sig att grundligt och vidlyftigt bevisa det två gånger två är fyra. Men — tiderna förändras och vi med dem. Testamentet var icke väl skrifvet och den döende hade icke väl sammanlagt ögonen, förr än man var af helt andra tankar. Då var hela verlden visare än hon, då mästrades hon af alla; det fans knappast en pojkbyting, som icke kände med sig att han skulle vetat dela bättre än hon, och det var märkeligt att det då fans så många, om ock icke af lag erkända, pretendenter till det qvarlemnade. Det fans inga bröstarfvingar, men man ansåg de aflägsna slägtingarnos rätt mycket förnärmad derigenom, att ett par närmare vänner blifvit ihogkomna. Det var ingenting afsatt för allmänna välgörenhetsanstalter, och man blef i bast mycket filantropisk; det var icke ens skänkt något till församlingens fattigkassa, och livem kan undra på om man tyckte det vara synd om de fattiga, för hvilka mån vid dylika tillfällen alltid ömmar. Personer, som under många år lefvat på den arbetsförtjenst de haft hos den gamla, och hvarförutom det skulle varit dem benigt nog att draga sig fram, talade nu i rörande ordalag om huru många trötta fjät de trampat i det huset — kortligen: missnöjet och knotot voro temligen allmänna, vänner började till och mod ee onedt på hvarandra för tiggeri och dylika lågheter, när den ene blef upptagen, den andre qvarlåten. En fans dock som: icke knotade, som