Göteborgsposten – 16 juli 1874, sida 1

— — —— — — gången på fyra år hade kommit upp till Paris för att återse gamla vänner. Hans odyss var öfvermåttan rolig att åhöra. Det första besöket hade gällt en gammal vän, Jules Ferry, hvilken han känt icke allenast såsom en vältalig försvarare af folkets rättigheter, utan äfven personligen från deras studenttid. Hr Ferry, som under tiden hunnit våra styresman öfver Paris och ännu är deputerad, bebodde nu icke längre sitt lilla ungkarlsrum i Quartier latin, men andra våningen i ett af de magnifika palatsen vid Boulevard Malesherbes. Den store mannen satt vid sitt srukostbord, påhelsaren anlände och, såsom gammal kamrat, yrkade på att bli genast mottagen. Han hade förts ifrån antichambren genom två saloner, hvilkas prakt icke undgätt att förvåna honom, till matsalen, der hr Ferry var syeselsatt att intaga helt allena en måltid som kunde ha mättat flera fattiga samiljer. Servisen var elegant och dyrbar, och bakom herrn i huset böll sig en påpasslig och uppmärksam betjent, hvilken för öfrigt gjorde ganska klokt i att vara det, ty den minsta försummelse ådrog honom tillrättavisningar i en kort och tvär ton, deri ingenting af broderlighet hördes vibrera. Den gamle vännen bölle sjelf en smula på afstånd af den andres ceremoniösa artighet. Och han som hade räknat på att de skulle röka en pipa tillsammans och språka om menniskans rättigheter! Han drog sig också tillbaka, högst indignerad, — det var som om han hade sett sin prefekt! Dagen derpå hade han varit hos en annan af demokratiens stödjepelare, icke en journalist utan en stor talare. Här var han åtminstone säker på att finna friheten, jomnlikheten och broderligheten. Han hade kommit in i ett pompöst botel, der sjelfva anblicken af portvakten i hans loge med svart frack och hvit halsduk hade börjat att imponera på honom. Men hvad var det emot hvad han såg, när dörren till den stora antichambren öppnades, och han möttes af två jättelika lakejer, som utan att ens betrakta honom tillsade honom att sätta sig ned och vänta? De voro i stort livrö med purpurfärgade knäbyxor! — Han var vid blotta minnet af dessa aristokratiska demokrater tvungen att begära en ny absinth och stoppa en ny pipa! Grefven at Paris, som också är en demokrat, så prins han är, har nyligen utgifvit en bok om det stora amerikanska kriget, hvari han sjelf deltog såsom adjutant hos general Mac Olellan. Den beundran för Förenta Staternas republik, som ban deri på flera ställen ådagalägger, förefaller tomligen besynnerlig hos en tronkandidat. Boken är emellertid högst intressant och skulle säkert i en billig svensk öfversättning (originalet är, såsom alla franska böcker, mycket dyrt) bli omtyckt hemma hos oss, — Utom för detta sitt arbete är grefven at Paris i närvarande ögonblick också föremål för mycket omtalande derföre, att han i Crödit Foncier har upptagit ett hypotekslån på 3 millioner mot pant af sina egendomar. Ar då den stackars prinsen vorkligen i behof af att skuldsätta sina gods? Åh nej, hans förmögenhet uppgår nog dessförutom till flera millioner, än han behöfver, men, försigtig som alla orlöanser, förutser han möjligheten af någon hvälfning, som skulle medföra en ny indragning af de nyss ätergifna egendomarne, och det är derföre, som ban skyndat att draga parti deraf så mycket och så tort som möjligt. : En annan demokratisk prins är Jerome Napoleon, den röde prinsen, som han kallae. Han är nyligen återkommen till Paris från sitt gods Prangins i Schweiz, der han tillbragt någon tid, för att hemta sin son, hvilken är elev i Lycåe Condorcet (eller som det numera heter Lycge Fontanes). Denne. unge gosse torde kanske komma att spela en stor rol — åtminstone vill fadren bestämma honom dertill. Napoleon Victor, konung Victor Emanuels dotterson, är södd 1862, således sex år yngre än sin syssling kejsarprinsen. Det är en vacker, hurtig och frisk pojke, mycket starkare bygd än den sistnämde och som, då han uppfostras allt ifrån början till en medtäflaro åt denne. torde sluta med att bli honom en svår fisk att fjälla. Fadren, prins Napoleon sjelf, har allt för mygket sundt omdöme, att ej inse, burusom han sjelf är objelpligen impopulär och töljaktligen omöjlig såsom tronkandidat. Det är derföre han valt sonen till detta lockande, men farliga kall. Prinsen har låtit inköpa tidningen ÅLe Nouvelliste, som förut var ett legitimistiskt organ, för att, under ledning af hr Portalis, arbeta för hans intressen. — Grefven af Chambord, hvars utsigter till den franska kronan, för denna gången (d. v. a. till dess någon ny revolution