Göteborgsposten – 14 juli 1874, sida 1

presentera dig för min beskyddare eller hans familj. Jeg önskar att du reser helt lugnt härifrån, och att du i byn ej talar ett ord till någon. Hvar är ditt åkdon? — Vid Ardleighs värdshus. — Du måste genast skynda till byn. Behöfver du penningar? Hester skakade på hufvudet. — Du kommer att behöfva något till begrafningskostnaden, Här — tag min börs, Du får ej bli sedd här. Far tillbaks till Gloam Fell och stanna der, till dess jag kommer och hemtar dig. Nu måste du gå. — Hen, Jasper, jag förstår ej — — Jeg skall i sinom tid förklara alltssmmans. Jag akoll snart komma och besöka dig. Nu måste du gå. Den unga hustrun reste sig långsamt upp. Hon tog några steg öfver golfvet, vände derefter tillbaka och kastade sig i Lowders armar. — Mitt bjerta vill brista! klagade hon. — Hål modet uppe, Hester. Var ståndektig! I Guds namn, bringa ej olycka öfver mig! Jag säger dig att det sker, om du längre stavner qvar bär. — Jag går, Jasper. Jag vill hellre dö än bringa dig något ondt, Eu sista kyss, Jaspor. Jag går. Deras läpper möttes under en siste omfemning. Just vuder denna ofskedshelsning inträffade det, som Jasper Lovder beferat. Dörren öppnades, Blanehe och sir Arthur, färdiga ett begitva sig till kyrkan, inträdde utan aning om att någom fanns i rummet. Vid åsynen af Lowder och bans bustru, omfamnande hvarandre, tvärstannade både sir Arthur och Blancho i djupaste bestörtning. I samma ögonblick blef Lowder varse deras närvaro och sprang i ;bestörtningen några steg tillbaka, hvarvid han var vära att slå sin hustru till golfyet.