Göteborgsposten – 14 juli 1874, sida 1

Göteborg dem 14 Juli 1814. — I allmänhet bör det väl icke anses ligga något lockande i de oupphörligt återkommande tillfällena för tidningarne att uttala sig rörande befordringar och allmänna tjensters tillsättande. Det kan icke vara mycket angenämt att uttala klander öfver befordringsåtgärder af myndigheter, som antagligen handlat efter bästa vetande, ej heller att framdraga den ene eller den andre medsökandens större förtjenst och förmåga, hvarvid jemförelsen lätteligen kan sätta en annan i en mindre behaglig dager. Det är också endast med motvilja, som vi kommit oss för att taga itu med en dylik fråga för att framhålla befordringslagarnes otydlighet och en, så vidt vi kunna fatta saken, mindre välbetänkt ändring, för hvilken en underordnad lokal myndighets åtgärd blifvit utsatt från allra högsta ort. Det är en obetydlig tjenstebefattning, som här är i fråga, men det synes oss icke derföre vara af mindre vigt, att vid densammas bortgitvande befordringslagarne, för så vidt de uttala sig tydligt, blifva strängt iakttagna. Äro deras stadganden sväfvande eller otydliga, så träffar skulden härför naturligtvis den myndighet, som utfärdat dem. Emellertid förefaller det oss, såsom om lagens föreskrifter i detta fall skulle hafva lemnat tillräcklig ledning, men att på dem gjorts mindre afseende än lämpligt varit, i det man tillåtit sig att skapa ett prejudikat, hvilket i viss mån strider mot den uppfattning, som hittills synes gjort sig gällande, Häraf blir den naturliga följden den, att de underordnade myndigheterna hädanefter med mindre säkerhet, än önskligt är, se sig i stånd att tolka i fråga varande bestående stadganden. Hvilket trassel, hvilka obehag, hvilka ledsamma förvecklingar i öfrigt kunna blifva följden af ett dylikt sätt att taga saken, är genomskinligt nog, utan att det här behöfver särskildt framhållas. Frågan gäller tillsättandet af en adjunktur vid Halmstads högre elementarläroverk. Då vi gå att yttra oss deröfver, göra vi det med förutskiokande af ännu en förklaring, nemligen den att vi för vår del tro, att de sökande — kand. Lundgren, som blifvit utsedd af domkapitlet och d:r Olson som k. m:t utnämt — båda äro att anse såsom mycket aktningsvärda män och skickliga skollärare, hvilket likväl icke får afhålla oss ifrån att söka utreda, huruvida icke höga vederbörande, då de upphäft domkapitlets beslut, begått ett miestag, som från mer än en synpunkt måste anses anmärkningevärdt. I befordringslagen finnas, utom allmänna föreskrifter, som här icke behöfva återgifvea, trenne punkter, på hvilka här afseende skulle fästas, nemligen att den sökande skall ega grundlig insigt i de stycken, som till den sökta sysslan höra, att han skall besitta förmåga att lätt och tydligt meddela undervisning, samt att han skall hafva förvärfvat öfning och färdighet i lärarekallet genom att hafva genomgått profår eller ock (8 58 mom. 5) kunna styrka sig ega annorledes genom öfning förvärfvad, emot nyssnämde prof svarande undervisningsskioklighet. Det är naturligtvis genom tjenstgöringsbetyg, som sådan skicklighet styrkes. Bland de handlingar, som sökande ega att bifoga ansökningen, märkas protokoll öfver aflagd filosofie kadidatexamen — disputationsprof för. doktorsgrad har dervid ingen betydelse — och vitsord öfver behörigen genomgånget profår, det sistnämda naturligtvis endast i händelse den sökande sådant prof genomgått, hvilket dock icke, såsom ofvan syneg, är för kompetens nödvändigt. Högre eller lägre grad af kompetens eller behörighet att söka förekommer icke: domkapitlet förklarar en sökande antingen behörig eller saks behörig. Vid lärares utnämning skall sedan i främsta rummet afseende fästas på skicklighet och nit att undervisa, så vida de stödjas af tillräckliga kunskaper. Biskop och konsistorium, heter det, säste afseende på de betyg, som af sökanden företes, men vare icke förbundne, att dem orilkorligen såsom befordringsskäl antaga, så framt de ej genom sökandens prof eller kända föregående tjenstgöring bekräftas och, vid anstäld jemförelse, finnas till verkligt företräde framför medsökande berättiga. Det är sålunda profvet, hvilket aflägges inför biskop och konsistorium och af dem bedömes, som är i första hand bestämmande. Då domkapitlet utnämde kand. Lundgren, med förbigående af d:r Olson, som då var tjenstgörande vid Göteborgs h. elem.-läroverk, hade det, med afseende på kompetensen, att stödia sig oå intvg om aflagd Floaofakandi