Göteborgsposten – 14 juli 1874, sida 1

—L— — — ———— hor ännu närmare slöt sig intill honom, liksom öfvertygad om att han trots all sin hårdhet ej skulle undandraga henne sin ömhet och kärlek i denna stund af bitter sorg. Mot sin vilje kände Lowder sig rörd af hennes orubbliga förtroende till honom. Hans bättre natur vaknade. Det är sannt, att hans hjerta vändt sig från Hester, att han älskade Blanche med passionerad styrka, och att han hade i sinnet en handling af förfärlig svekfullhet mot båda dessa qvinnor — att han ämnade göra Blanche till sin hustra, medan Hester ännu lefde — men nu kände han dock något af sin gamla tillgifvenhet vakna för Hester. Hon ver hans hustru; hon hade varit moder till hans barn; hon bade varit den enda i hela verlden med undantag af bans egen döda mor, som någonsin verkligen älskat honom, och nu var hon försänkt i sorg och förtviflan öfver deras barns död. Alla dessa tankar genomforo Lowders själ ach väckte en känsla af ömhet och medlidande för henne. Han förde benne till en liten soffa i närheten af kaminen och tryckte henno mot sitt bröst. — Min stsokars Hester! sade ham, i det ban sakta strök hennos bår; min staekars hustru! Förlåt mins hårda ord. Det är mycket, som förorsakar mig bekymmer. Jag sörjer med dig. Jag bade uppgjort många planer för vår gosse. Det gör mig ondt, att jag ej kan följa dig tillbaka till Glosm Fell. — Hura! reser du ej dit? — Jag kön ej. Du måste ba förtroende till mig, Hester — du måste lita på mir kärlek och trohet. Mr Tressslisn beböfver mig, och jag vågar ej bedja om tillåtolde att aflägena mig ens för att begrafva vår gosse. Du måste rosa tillbaka ensam och utau dröjsmål. Den stackars unga hustrun suckade. — Ensam! Ensam! Oh, min man! — Om du älskar mig, måste du göra så som jag siäger, Jag har ännu ej säkert fotfäste här. Jag ken ej