Göteborgsposten – 14 juli 1874, sida 1

AQAQqCCAAAAAA — skulle tralla. Han var äfven en tid den allra främaste bland dem, som kämpade för lossandet af de band, som ännu funnos qvar från de merkantila och fysiokratiska systemernas tider. Dessa sträfvanden skulle, äfven om de senast ooh allt framgent funnit stöd i den allmänna meningen, hafva ådragit honom efterverldens uppmärksamhet och aktning. Men det gifves omständigheter, som äro i hög grad egnade att låta hans bild framstå skarpare: det finnes accessoirer till taflan, som icke äro utan betydelse. Om vår tids ytre skaplynne bär ett omisskänneligt hufvuddrag af förvärfslif — ett förbållande, som vi icke vilja beklaga, då vi ju hysa det fasta hopp, att en större och mera allmänt spridd välmåga skall nära de bästa skördar äfven på andra områden, inom hvilka lifsytringarne nu icke ådraga sig eå mycken uppmärksamhet — så hafva dock de sträfvanden, som blifvit uttrycken af denna allmänna rigtning, en tid varit ingenting mindre än eniga. Icke alltid hafva omständigheterna heller synts eå gynnande, att ej den allmänna meningen varit böjd att gifva dem rätt, som framträdt såsom deras vedersakare, hvilka våsatåtänka stort om gamla Sverge. Och dessa vedersakare spelade en tid bortät en rollgi den politiska och ekonomiska diskussionen, som då stälde skrattarne på deras sida, under det att den djerfvaste, den ihärdigaste bland framtidsmännen, den store blomstermäålarenstod der förhänad och kunde vara beredd på att falla ohjelpligt, om, mot hans vissa förmodan, de vidriga omständigheterna icke skulle efterträdas af gynnande. Denna situation kan ej förglömmas: den måste öfvergå till häfderna, men med den skilnaden, att rollerna blifva i åskådarnes ögon förbytta. Den klarsynte, den ihärdige, den sannspådde statsmannen står der då inför det opåkallade begabberiet och med den förvånande framgångens lysande upprättelse, Det är en effektscen, som vi otvunget måste tänka oss, då vi vilja göra oss en föreställning om den tafla af vår tid, som historien en gång skall visa. Det är icke ovanligt, att dylika situationer gifva en allt för bjert glans åt historiska personligheter; men det finnes dock tillräckligt materiel för häfdatecknaren, för att han här må kunna ställa allt i den rätta dsgern, och äfven inför en strängt rättvis och kritisk domare skall Johan August Gripenstedts bild framstå eåsom en företeelse, värd det allra största introsse. Under ett arbete, så ansträngande som det, som pröfvade Gripenstedta krafter, var det naturligt, att dessa en gång skulle svika, Det var kroppens ohelsa som kom utan att dock märkbart föravaga själskrafterna. Sedan han år 1866 utgått ur konungens råd, inom hvilket ha alltsedan 1848 utöfvat ett kanske stundom bestridt, men oftast segrande inflytande, hvilket slutligen icke litet gjorde sig gällande vid arbetet tör den vigtiga förändriogen i riksdagsordningen, var Gripenstedt i följd af sin sjukdom i riksdagens Andra kammare, der han hade en plats på Stockhölmsbänken, mera en högt aktad gäst än en medlem, som kunde helt och hållet egna sig åt riksdagagöromålen. Vid mer än ett tillfälle uppträdde han dock, oftast till stöd för regeringen, och afhördes då alltid med en ovanligt aktningsfull uppmärksamhet, äfven om han någon gång med gammal värma och liflighet vände sig mot dem, som icke kunde eller ville begripa, hvad ban ansåg vara klart och rigtigt. i Vi vilja icke nu särskildt påminna om alla de många vigtiga åtgärder i vår handelsoch näringslagstiftning, vid hvilka G. under sin verksammaste tid varit ledare eller en kraftig befordrare. Vi erinra endast om den franska handelstraktaten, om hans sträfvan för anläggandet af Sverges jernvägar, om haru han bidragit till förbättrande af vår bankoch tullagstiftning, om inrättandet af hypotekebanken och grundräntornas förenkling. Vi vilja ioke heller anföra några vidlyftiga biografiska notiser, då sådana nyligen varit synliga i tidskrifter och andra arbeten. Vi nämna endast, att han var född 1813, var ledamot af ridderskapet och adeln först vid 1840—41 års riksdag, blef statsråd 1848, chef för sinansdepartementet 1856, friherre 1860, afgick ur statsrådet 1866 och dog d. 12 juli 1874 i Stockholm. Frih. Gripenstedt var gift med en dotter till den bekante grefve J. A. Anckarsvärd och sondotter till grefve Michael Anckarsvärd, en af 1809 års män, och efterlemnar med henne flera barn. —L