Göteborgsposten – 14 juli 1874, sida 1

T Johan August Gripenstedt, Återigen har telegrafen bragt oas en visgerligen icke alldeles oväntad, men derför ej mindre nedslående sorgepost, neml. den om friherre Johsn August Gripenstedts bortgång ur ett lif, der bonom förunnats att, kraftigare än mången annan, ingripa i länkandet af ett lagds öden, hvilket genom hans andes påtryckning obestridligen ernått en jomförelsevis snabb utvockling och dittills oanadt materielt välstånd. Man har klagat öfver, att vårt lands och vår tids bäfder icke skola ställa fram några fristående bilder, vid hvilka tecknaren med förkärlek kunnat dröja för att vid en skildring efter naturen utveckla de fantasiens hjelpkällor, hvilka icke böra vara helt och hållet frånvarande för hans ädla konst; man har klagat, att nya slägten i vår historia väl skola kunna finna de stora rörelserna, söka dessas källor och följa strömmarnes rigtning, men att man i det villande hvimlet af händelser, och vid forskandet efter orsak och verkan, skall fiona personligheterna alltför underordnade. De skola bortskymmas, anar man: våra häfder skola icke mera som förr prydas af lysande namn, hvilka sprida glans öfver bela tidehvarf; det gamla episka elementet har försvunnit, och vi hafva icke mer några hjeltar; snillrika stats: män skola ej heller så som förr för biografisha skildringar inkräkta många kapitel i vår historia; en och annan minnesruna öfver sträfsamma sosterlandsvänner, öfver menniskokärlskens uppoffrande hetoer, öfver storheterna på vetenskapens, upptäckternas och konaternas område, skall väl fängsla läsaren och blifva honom en hvilopunkt vid arbetet med frukterna af forskningen i rikastyrelsens förordningar, riksdagens protokoller, embetsverkens berättelser, statistiska redogörelser, tidskrifter för politik, industri, litteratur och konst, men man skall allt tydligare skönja, att det är mera tiden och händelserna, som sätta sin prägel på personligheterna, än dessa senare, som skapa händelser och ombilda ein tid. Vi instämma väl med dem, som på förhand sålunda vilja karakterisera den del vi nu upplefva af vårt lands historia, men vi tro dock, att ett och annat namn på män, som tagit en vigtig del i lednivgen af fosterlandets öden just under en nyss förgången eller snart förgående tid, skall mer än andra framskymta bland tilldragelserna; ett och annat namn skall nämnas med mer än vanlig aktning, kanske beundran, vid ett och annat skall läsarens tanke ovilkorligen dröja för att mana fram en bild af personligheten; och bland dessa må vi väl i främsta rummet sätta namnet Johan August Gripenstedt. Men det är icke derföre, att Gripenstedt på visst sätt gått fram ur skuggan, att han redan som tjugosjusårig löjtnant; utan förmögenhet eller slägttörbindelser, ådrog sig on smickrande uppmärksamhet vid riksdagen; icke derföre att han snabbt gick framåt från utmärkelse till utmärkelse, och hedrades med de största förtroenden, det är icke derföre, som man skall tänka stort om honom. Det är väl då mera en särskild begåfning, som skall reda honom en framstående plats i häfderna, ett särskildt dreg i bans skaplynne, hvilket äfven hos dem, som gått lika högt och lika fort på ärans trappa, mycket sällan återfinnes. Det var en vies oknflig själens spänstighet som, i förening med ovanlig skärpa i den på det närvarande och på framtiden riktade blicken, nu. låter Gripenstedt framstå såsom en man, hvilken mer än andra förstod sin tid, äfven när denna icke förstod sig sjelf. Om dertill lägges, att hans själs krafter hufvudsakligen riktades på arbetet inom ett område, inom hvilket just då helt nya företeelser och ett helt nytt lif började framträda, så är det förklarligt, om historien en gång ekall ställa honom bland de främste, kanske främst bland hans samtida här i landet. y Gripenstedt har ju lefvat och verkat under ett skede af vår utveckling, då det fattiga Sverige steg för steg tyckes funnit, att det kunde så att säga lägga bort tiggarkåpan, icke för att spöka ut sig i några lånta maskeradtrasor, utan för att ikläda sig en fri och oberoende, verksam och burgen arbetares anständiga drägt; och han var en tid den allra främste bland dem som vågade påstå, att vår fattigdom var ett falskt sken och att vårt ekonomiska beroende af främlingar skulle upphöra för att endast blifva en besyvnerlig visa, på kvilken blott enfaldiga barn och blinda