Göteborgsposten – 10 juli 1874, sida 2

ner jag icke inom mig någon förpligtelse att undersöka, huru långt det förenade konungarikets sympatier för den oeniga och intriganta Chiselhurstsamiljen sträcka sig; men om England skulle anförtro sin säkerhet åt en bonapartisk restauration, då skulle det, efter hvad mig tyckes, sättå sin lycka på ett dåligt kort. Louis Bonaparte, som endast visste att bjuda de franske journalisterna fängelse, bade för de utländske likväl ett vänligt leende. För de förre stodo portarne till St. Pelagie öppna, för de senare praktgema ken i Compitgne. Men ingen dansar ostraffadt, en kunglig quadrille vis-å-vis mot ett krönt hufvud, och en kejserlig bandtryckning är väl egnad att försvaga en sträng dom öfver kejserliga fysiljader. Men om det någonsin fallit kejsar Napoleon III in att taga en engelsk journalist med sig in i sitt rökrum och vid en cigarr vänligt antyda för honom, att han (Napoleon), om England ville dertill uppmana honom, skulle ytterst gerna uppsätta för den engelska nationen en författning, hvilken skulle, utarbetad efter mönstret af den franska, göra det engelska folket lika lyckligt, som det franska blifvit genom hans, — huru skulle icke den engelska patriotismen gapskrattat öfver ett sådant påstående! Må England hädanefter som förut vakta sig för huset Bonaparte. För att skada England, slöt buset under Krimkriget fred med Ryssland, förmådde Italien att afträda Nizza, företog expeditionen till Mexico och intrigerade år 1866 med Tyskland. Om enkefra Bonaparte skulle på nytt få svepa den kejserliga purpurn omkring sig och den unge lärjungen från Woolwich väl skulle komma i sadeln, då skulle vi alla erfara följderna deraf. Förutom det hvita ha vi äfven det trefärgade skräckväldet att bekämpa. Visserligen hör jag från alla håll der försäkringen uttalas, att en ärlig värja nu står i Frankrikes spets. Men mig synes, att lika litet som en republikan någonsin borde mottaga en ministerportfölj ur en monarks händer, så måste äfven en monarkist vägra att mottaga en plats af republiken. Om märskalk Mac Mahon verkligen är hugad att bevara den senare, så stöter han i lojalitet sina vänner, sin forntid och sig sjelf; men om han afsett republikens tillintetgörande, så brister han i lojalitet mot den regering, i hvars spets han står. Jag kan ej motstå lusten att på honom tillämpa den sämsta vers, som Malitre någonsin skrifvit, neml. denna: Ce monsieur loyal porte un air bien dåloyal! Med antydan, att en noggrann undersökning af detta slags lojalitetsmenniskor skall utgöra ämnet för författarens nästa veckobroschyr, afelutar han sitt första nummer. Virrvarret inom Frankrikes nationalförsamling är alltjemt i tilltagande, och det är nästan omöjligt att finna reda i allt detta trassel, hvilket är ett så slående bevis på församlingens oförmåga att kunna längre lefva. Ett nyss ingånget telegram från Versailles angifver tydligt förvirringen. Såsom våra läsare torde erinra sig, hade regeringen indragit för fjorton dagar tidningen Å)Union, derför att denna meddelat grefvens af Chambord manifest. Denna åtgärd besvarades af legitimisten Lucien Brun med en interpellation, som måste blifva ytterst brännbar, och denna interpellation kom i tisdags under behandling. Man trodde, att här skulle legitimisterna och venstern förena sig för att störta ministren, genom att vinna majoritet för ett tadelvotum mot densamma; och saken föreföll desto vigtigare, som det var en möjlighet att, om legitimisterna häri lyckades, de också skulle drifva fram en sådan kris, att nationalförsamlingens upplösning måste med nödvändighet följa, om marskalk Mac Mabon icke skulle vilja skilja sig från sin ministr, hvilket man trodde sig med säkerhet veta, att han icke skulle göra. Det var naturligtvis ett vigtigt ögonblick: församlingen skulle ingenting mindre än fatta beslut om sin egen existens. Först föreslog Lucien Brun en så lydande dagordning, hvilken innebar ett öppet tadelvotum: Församlingen underlåter att diskutera lagen af den 20 november, under det hon uttalar sitt beklagande af regeringens åtgärder. Detta förslag till dagordning föreföll dock venstern för magstarkt, så att den måste ha lemnat legitimisterna i sticket och underlåtit att rösta, ty telegrammet säger, att förslaget förkastades med 379 röster mot 80. Men derefter förkastades äfven en dagordning af Paris, hvilken regeringen godkänt, och detta med 368 röster mot 330, och innehållande ett ogillande af Å Unions indragning. Skall nu Mac Mahon afskeda sina ministrar eller upplösa nationalförsamlingen? Detta är den vigriga frågan för dagen. Svaret derpå skall troligen telegrafen meddela oss redan i dag eller i morgon. I Frankrike pågå alltjemt pilgrimstågen till de olika valllärdsorterna. Dock synes allmänhetens lust till deltagande uti dem hafva i viss mån svalnat, sedan man börjat fästa allt mindro uppmärksamhet vid dem. För den skull anstränga sig nu presterna att bringa mera omvexling i saken, och hafva t. ex, nu i flera stift anordnat vallfärder at barn. För officerare och soldater lägges en öppen courtoisie i dagen, och vid alla tillfällen, der kyrkliga ceremonier utvecklas, erhålla de hedersplatserna. Emile Ollivier, som efter sin äterkomst bott i Passy och hållit sig helt och hållet på afstånd från all politik, har nu lemnat Paris och begifvit sig till departem. Var. Paris utrymmes af näetan alla, som kunna lemna det, och utvandringen har ytterligare pådrifvite af den rådande värmen. Från Spanien skrifver Times korresp. i Santander, att han erhållit ett enskildt bref A 0 Orr