Göteborgsposten – 9 juli 1874, sida 1

gering, som den nu här fangerande under konungens frånvaro, nödgas de här tjenstgörande norska statsråden efter konungens återkomst till Sofiero, dit begifva sig i nästa vecka, då konungen skall hålla norskt statsråd, och för samma ändamål torde de ifrågavarande statsrådsledamöterna en gång till, men längre fram under H. M:te vistelse på Sofiero, skola inställa sig der. Statsrådet Weerns resa till Norrland — utsträckt till Avasaxa — afser egentligen att vinna upplysningar i den mycket invecklade frågan, huru och huruvida en särskild skogslagstiftning för Norrbottens län skall åstadkommas. Materialier till den frågans lösning torde vida lättare kunna vinnas genom samtal med personer inom länet med olika åsigter och intressen, och med den stora förmåga, statsrådet Weern eger att både förskaffa sig och att sofra upplysningar, bör den resa han nu företager äfven blifva fruktbärande. I slutet af denna vecka ernar statsrådet Bergström företaga en inspektionsresa å norra stambanan, åtföljd af chefen för jernvägsbyggnadsstyrelsen, öfverste Beijer. Ändamålet med denna resa, som kommer att utsträckas till Torpshammar, är tillika, att, då alternativa förslag föreligga rörande vissa delar af banans sträckning, bestämma hvilka förslag böra antagas. Om tiden så medgifver, torde resan fortsättas från Torpshammar till riksgränsen, Måhända har ni hört omtalas Prins Carls inrättning för vanvårdade gossar. Den hade fortgått omkring 35 å 40 år här och egde en ganska stor lokal på Söder, då styrelsen blef alltmera öfvertygad derom, att en sådan uppfostringsanstalt skulle ändamålsenligare kunna ordnas och verka om den förlades ut på landet, der gossarne icke kommo i beröring med sina föräldrar, hvilka vanligen gåfvo dem ett dåligt exempel, der de kunde erhålla en bättre föräldravård och sysselsättas med landtbruksarbeten på samma gång de erhöllo skolundervisning. Styrelsen beslöt inköpa en på Gålön ute i skärgården belägen egendom och dit förflytta uppfostringsanstalten. Denna åtgärd klandrades emellertid, isynnerhet derföre att ogendomen ansågs för högt betald, hvilket dock snart icke befanns vara förhållandet, Till egendomen hörde — och deri låg en ganska väsendtlig fördel — ett stort antal jordtorp och små hemmansbruk. Med åboerna på dessa träffades aftal, att de hvardera skulle mottaga några gossar såsom fosterbarn, Framme vid gården skulle de erhålla den nödiga undervisningen, äfven i slöjd och handtverk. Det inses lätt, att för realiserandet af en sådan plan erfordrades on skicklig och nitisk föreståndare, och honom fann styrelsen i hr Lundbeck, en man med humanistisk bildning, med energi och med ett outtröttligt intresse för sitt mödosamma kall. Största svirighoton var dock att erhålla passande fosterföräldrar, som insågo sina förRigtelsor och ville nitiskt fullgöra dem. Äfven etta svåra problem har föreståndaren, visserligen under många bekymmersamma stunder, numera hunnit lösa, och hvarje gång styrelsen kommor för att inspektera uppfostringsanstalten befinnes den alltmera närma sig det föresatta målet. Styrelsen har nyligen besökt Gålön. Ötverståthällaren frih. af Ugglas deltog i besöket och åtföljdes af polisdirektören Oldenburg från Köpenhamn. Alla fingo det intryck, att uppfostringsanstalton skötes utmärkt väl och fortgår i en god riktning. Det är utan tvifvel för de å inrättningen intagna gossarnes framtid ojemförligt bättre, att de få vistas på landet hos fosterföräldrar, som gifva dem ett godt föredöme, att de inöfvas både i landtbrukssysslor och i husslöjd och, om de ha fallenhet derför, i handtverksarbeten, än att, såsom förr var förhållandet, då de lemnade inrättningen vid 15 å 16 års ålder, antagas som lärgossar af handtverksmästare här i staden, för att gå under, om de saknade den egna kraften. Jag befarar, att de talrika beundrarne i landsorten af den älsklige Elias Sehlstedt. klandra den ringa uppmärksamhet som hane härvarande talrika vänner visade honom, då hang stost anförtroddes åt grafven. IIvar voro nu de många sångarne? IIade lagerträden så utplundrats under den senaste säsonen, så att inga friska blad kunde bindas till krans för honom? Visst icke. Men förhållandet var, att Sehlstedt afled under en olämplig årstid, då sångarne, deri olika de befjädrade, hade trött nat och behöfde hvila, och att för öfrigt ingen nu sann sig disponerad att sätta sig i spetser för en Sehlstedts minne värdig hyllning. Mer våra skalder ha sedan, till ersättning för an dras glömska eller liknöjdhet, hvar och en si godt han förmått, i bläck och tryck hyllat der framlidne skalden, som öfverträffade dem sll: