Göteborgsposten – 9 juli 1874, sida 1

min vän hem, han liser eller skrifver en stund, men han känner sig trött, han förflyttar sig till soffan, hans ögonlock bli mindre lifliga, ban slumrar in och drömmer så angenämt om någon resa utan alla besvärligheter. Närmare femtiden vaknar han, tager öfversköljningen n:o 2, gör toalett och beger sig derefter den skuggrikaste vägen till Grand Hötel, hvars table dhote han i allo godkänner, medan den befriar honom från alla näringsomsorger. Får han en vän eller bekant till bordsgranne, så mycket bättre. Aunars utgöra de för honom obekanta talrika gästerna ett rikt ämne för reflexioner. Middagen är expedierad, klockan är nu half 7 vid pass, han befinner sig i en fridfull stämning, mätt, men icke öfvermätt, han beger sig ut, och vandrar långsamt förbi norska ministerhötellet till Skeppsholmen; hvilar en stund på någon af de väl öfverskoggade sofforna, erkänner med tacksamhet, att general Lagercrantz förskönat den vackra holmen, går ombord på ångfärjan, vandrar långsamt till IIasselbacken, söker sig der en skuggrik plats, icke för nära orkestern naturligtvis, får sitt kaffe med aväck, tänder sin havannacigarr, bjuder också någon bekant på en cigarr, eller på kaffe — och så är samtalet snart i gång. Fråga uppstår nu om en titt bör göras in i cirkus Antony, eller i Djurgårdsteaterns salong, eller om en långsam vandring bör göras till Rosendal, kanske förbi Sirishof, der. bankdirektör Wallenberg residerar, och förbi Fjällstuen, der k. sekter Dalman bor, sysselsatt med att diktera sina riksdagsminnen, Men vid niotiden träffas min vän bestämdt i Kungsträdgården för att hos Blanch intaga en granit och höra litet musik. Derefter sker uppbrott och marsch till Lagergrens Grönalund, der det erkändt bästa teet serveras; der tager han en snabb öfversigt af aftontidningarnes innehåll, anmärker måbända, att han redan läst de flesta smånotiserna i morgontidningarne, men tröstar sig med att rinte nytt finnes under solen. Kl. 11 är han i sitt hem, och en half timma derefter sofver han redan. Måhända är detta program litet enformigt, men det är provisoriskt, och omöjligt är visst icke, att det undergår någon förändring, dock ej så väsendtligt. att han icke vid dagens slut säger med en viss belåtenhet: då ödet så velat, att jag måste dväljas här, så kan jag dock ej klaga öfver min härvaro. Om enkedrottningen velat göra sitt intåg i Kristiania på temtionde årsdagen af sitt första intåg der, så hade det skolat ske d. 11 april innev. år; men nu valdes den tid då sommaren står i sin herrligaste skrud. Mottagandet för femtio år sedan var ganska säkert lika hjertligt som nu. Då föranleddes besöket af en för det unga fursteparet ganska märklig anledning. Kronprinsen Öscar hade ännu icke vid fyllda 24 år af sin fader tillåtits att regelbundet deltaga i statsrådets ölverläggningar. Konungens och kronprinsens uppfattning af tidohvarfvets politiska och sociala frågor var väsendtligt olika. Någon sig så nära stående ville ej konungen införa i statsrådet såsom målsman för de nya ideerna, men medgaf, dock efter långt betänkande, att kronprinsen vid början af året 1824 skulle deltaga i den då varande s. k. statsrådsberedningens öfverläggningar. Kronprinsen hade endast bevistat några sammanträden, då hos konungen den tanken väcktes, att genom kronprinsens närvaro i Kristiania stortingets bifall lättare skulle vinnas till de många och vigtiga grundlagsändringar, hvilka af konungen år 1821 föreslagits. Kronprinsen utnämdes derföre d. 12 febr. 1824 till vice konung i Norge, dit han i sällskap med sin unga gemål afreste d. 5 april, följd till Stäket af konungen och drottningen. Vid afskedet der öfverlemnade konungen till sin son en i brefform affattad instruktion, angifvande den riktning, som vice konungen borde följa i sin nya embetsutösning. Det var således i Norge, som kronprinsens lifliga önskan att närmare lära känna arten at sina blifvande pligter, först uppfylldes. Stortinget och alla norrmän, obehagligt berörda af de svenska riksståthållarne, mottogo med förtjusning vioe konungen och hans gemål. Ehuru stortinget förkastade alla grundlagsändringsförslagen, rubbades dock icke det goda förhållandet mellan solkombuden och vice konungen, hvilken under de yppade stridigheterna iakttog den strängaste grannlagenhet, hvilken ock högt uppskattades af norrmännen. Den lyckliga tid, som kronprinsessan Josefina tillbringade i Norge 1824, erinrar sig ganska säkert enkedrottning Josefina efter femti år Siatl. torsdag afreste norske statsministern exc, Kjerulf med familj, för att tillbringa sommaren i Helsingborg. Då norska grundlagen icke medgifver någon sådan tillförordnad re 2