Göteborgsposten – 9 juli 1874, sida 1

ee ER i anspråkslöshet. Såvidt jag kunnat inhemta, bar ingen af hans många minnestocknaro omnämnt, att Sehlstedt äfven var målare, att han som sådan hade stora anlag, att han under gynsammare ekonomiska omständigheter, än som föllo på hans lott, ganska säkert skulle blifvit en lika utmärkt målare, eom han var skald. Äfven såsom målare framträdde hans anspråkslösa väsende. Han tog ej atora dukar i anspråk. Han målade endast små taflor — för sina vänner. Jag tror knappast, att någon enda af hans taflor blifvit utställd, men flere af dem torde snart erkännas ega värde och blifva eftersökta. Ni har redan emottagit sorgeposten om August Sohlmans plötsliga dödsfall. Att han, den skicklige seglaren, den starke och öfvade simmaren, skulle sluta sitt lif i böljornas famn, trodde väl ingen af hans närmare bekanta, och allraminst han sjelf — sannolikare hvilket annat dödssätt, skulle han med öfvertygelsens hela styrka hafva svarat den, som varnat honom för de djerfva seglingarnes faror. Vid sin bortgång ur tiden var Sohlman, ehuru endast 50 år gammal, i afseende på tjenståren den näst äldste publicisten i hufvudstaden, men i afseende på lefnadskraft och arbetsförmåga en af de ungdomligaste. Redan för tre år sedan skulle han kunnat fira sitt silfverbröllop med den svenska publiciteten, ty 1846, endast 22 år gammal, började han i Upsala utgifva Studentbladet, och alltsedan har han, i ordets sannaste bemärkelse, varit fästad vid den svenska tidningspressen. Det fordrades mycket mod och stor energi hos den unge, obemedlade studenten, då han beslöt att utgifva en frisinnad tidning för atudenter och såsom deras organ. Gamle Hwasser var visserligen också på sitt vis en frisinnad man, men att studenter skulle befatta sig med politik, det tyckte han gick alldeles för långt, och då bändelsen så fogade att han var rector magnificua, så ansåg han sig böra taga dender student-publicisten allvarligt för hufvudet. Sohlman blef kallad till Hwasser, som i början var mäkta vred; men då Sohlman lyckats få ordet och redogjort för sina åsigter, blef den i grunden ungdomligt stämde Hvasser allt mera välvillig, och de åtskiljdes som goda vänner. Med början af året 1852 ingick Sohlman som medarbetare i Aftonbladet, blef snart delegare i tidningen och, efter rektor Svedboms död 1857, tidningens hufvudredaktör och anevarige utgifvare; dermed fortsatte han — utom under ett kortare afbrott — till sin död. Under detta afbrott, smärtsamt för honom och hans verkliga vänner, var dock för honom en stor tröst och uppmuntran under motgången, att alla hans kolleger inom tidningspressen offentligt erkände hans stora förtjerster som publicist och bedömde honom så välvilligt, som hade han redan då öfvergått till ett bättre lil, Samma välvilliga och rättvisa bedömande tillfaller honom nu. Han egde det ädlaste bjertelag: hos honom fanns något högsinnadt, som ofta träsfas hos den verklige entusiasten. I hvarje ämne, som Sohlman omfattade — och för allt godt, ädelt och fosterländskt, ville han vara målsman — inlade han hela sin personlighet. Det var ockeå en gynnsam tid, under hvilken han verkade: stora politiska och sociala frågor uppfördes, den ena efter den andra, på dagordningen. I behandlingen af alla dessa frågor deltog ban. Han egde stort politiskt mod, och tillfällen gåfvos då han, äfventyrande tidningens existens, uppträdde med orubblig fasthet mot hvad som sades vara den öfvervägande opinionen — så t. ex. i Norska fråsan, så rörande protektionssystemet, så i skandinaviska frågan o. 8 v. — Sohlmans styrka låg deri, att han aldrig lystrade till den egna nyttans läror — jag kan icke erinra mig någon, som så litet reflekterade till sin egen fördel, som han — och i allt ställde han det, som enligt hans öfvertygelse lände sosterlandet till godo och ära, högst. Hans misstag föranleddes af missuppfattning, aldrig. a! någon oädel bevekelsegrund. Han kunde och ville se sakerna i stort, och den universslitet, som låg i hela hans skaplynne, gjorde att han aldrig var partiman. Under en lång tid af Sohlmans publicistiska verksamhet hörde det till en tidning, son ville synas liberal, att göra opposition mo regeringen i likt och olikt. Ingen kan påstå att Aftonbladet de senare åren mindre än för hyllat en frisinnad politik, men just derför har Aftonbladet i ganska många frågor kun nat understödja regeringen, och derföre af sin: motståndare helsats som ministeriel tidningbref. som var ämnadt åt die. Det var från Pa