Göteborgsposten – 8 juli 1874, sida 1

bataljonernas essektiva styrka och det punktliga utförandet af anordningar och ordres; från politisk at dem, som uträkna det inflytande på landets inre förbållanden, som armås i en nära framtid kan och förmodligen skall utöfva; från patriotisk af dem, hvilkas förhoppningar om en snar och grundlig revanche på arffienden gå skyhögt vid blotta anblicken af ett välkördt artilleribatteri eller S:t Cyr-kadetternas hurtiga marsch; och från poetisk af dem, som utav vidare djupa reflektioner nöjt sig med att beundra, huru solstrålarne glittrade mot de dragna sablarne eller återkastades från de blanka harneskon på Kyrassierorna från Reichshoffen (ty alla kyrassierer, forna, nuvarande och blifvande, skola, så länge den närvarande generationen af fransmän lefver, gå och gälla för att ha varit med bland hjeltarne i denna strid !), huru de grönskande och lummiga trädpartierna i den herrliga Boulognerskogen slöto sig som en ram omkring det vida manöverfältet, och huru de tre eller fyra hundratusen åskädarne grupperade sig i en brokig och pittorosk ordning öfverallt, der det var möjligt för menniskofötter att finna en plats ati stå eller en gren att sitta på. Det finnes ändå många flera synpunkter, hvarifrån man kan beskrifva revyn, så bar jag t. ex. i en alvaraam politisk tidning sett den egentliga militära delen at skådespelet affärdad på en fjerdedels spalt och den öfriga beskrifningan på det hela inrymd på en half, men redogörelsen för marskalkinnan Mac Mahons och några andra damers sommartoiletter upptagande en hel spalt. Och efter som den saken eåledes synes vara af stor betydenhet, så vill, jag ej undandraga mig att nämna, att marskalkinnan bar en tunique af sjögrönt siden öfver en kjol af halmgul faille och en hatt af samma nyans som tuniquen klädd med bläklint. Sjelfvå revyn torde jag slippa att beskrifva. Hvad som rörande densamma kan ha varit af allmännare intresse skall redan vara åtorgitvet i tidningens utrikesafdelning, när mitt bref framkommer, och tör resten äro ju alla revyer lika hvarandra. Jag är sjelf, om jag skall vara uppriktig, ej tillräckligt förståmigpåare eller tillräckligt amatör af dylika tillställningar för att deröfver kunna göra någon anslående, skildring. Jag inskränker mig derföre till att säga, det alltiog försiggick i den bästa ordning och att defiln skedde med en precision, som likväl mindre påminde om en automatisk mekanism, eåsom t. ex. de tyska truppmassornas manövrer göra, än om en lefvande organism. Det föreföll mig likväl, och jag är icke ensam om denna anmärkning, som om entusiasmen hvarken bland trupperna eller bland åskådarne var så stor, som den eljest brukar vara vid liknande tillfällen; i allt fall gaf den sig mindre luft. Det höjdes t. ex. inga sådana jubelrop, som vid den ryktbara revyn 1867 under Verldsutställniogen, då den för oöfvervinnelig ansedda armån defilerade intör en parterr af konungar, som å sin sida applåderade de segerrika generalernas skyldrande värjor och de i ärofulla bataljer slitna fanorna. De segerrika generalerna ka sedan den tiden allesammans varit besegrade och krigssåagar, och de gamla fanorna finnas ej mera att visa: de äro uppbrända eller tjena till trosöer i Berlin. Armn, som defilerade förbi marskalk Mac Mahon, hade icke hellor rätt att gitva honom någon bullersam hyllning, ty han var icke hufvudpersonen vid högtidligheten. Det var en herre af obetydligt yttre, snarlik en hederlig apotekare eller kryddkrämare — hr Buffet, den suveräna nationalförsamlingens representant — som satt i den frärasta fåtöljen i den gamla kejserliga tribunen. Soldaterna sunno honom säkert alltför mycket ha utseende af en påkin (fisk, som det heter på svenskt militärspråk) för att förmå sig att acklamera honom, om de ens märkte honom. Armån likasom folket i allmänhet behölver att se framför sig en annan peraonifikation af hvad man älskar under namn af fosterland och ära. Den dagorder, som marskalk Mac Mahon utfärdat till armåön efter revyn, har tillvunnit sig allmänt bifall inom de mest motsatta sidor af pressen. Endast legitimieterna göra vissa reservationer, Det är också omöjligt annat än att gilla detta språk, som lofvar Frankrike, hända hvad som hända vill, materiel trygghet under den återstående tiden af de sju åren, för hvilka man uppdragit makten åt honom. Hvad som också är beundransvärdt i marskalkens ord, är deras enkelhet; det ligger deri ingenting som liknar hvarken en hotejae eller bögmod eller ömtålig ärelystnad. Deremot igenkänner man deri samma lifliga känsla af aktning för lagen och dess helgd och samma fasta A2 — 1 — Ah. mr Lowder. var luen