Göteborgsposten – 7 juli 1874, sida 1

gentlemannen är i svettning, och hans andedrägt blir allt starkare. Man kan ej se en naturligare sömn. Jim skall tillkalla mig klockan ett, då min vakt skall börja. — Ni måste skicka bud på mig, om någon förändring till det värre inträffar, sade Olla. Om — om han skulle dö, måste jag vara hos honom. Hans sista blick måste då vara fästad på en deltagande väns ansigte. Mrs Popley lofvade detta, och Olla gick till sängs. Om en halftimma derefter låg hon i djup sömn. Klockan ett aflöste mrs Popley sin son vid sjukbädden. Natten fortskred, och dagningen inbröt, utan att Tressilian vaknade. Klockan sju klappade sir Windham Winn sakta på dörren och inträdde i rummet. — Det är ingen förändring, sir, hviskade mrs Popley. — Huru! Har han ej vaknat ännu? frågade läkaren i det hans ansigte förändrades; jog måste se till honom. Han gick till bädden, lutade sig öfver Tressilian och kände på pulsen. Den var låg men regelbunden. Då han höjde blicken från uret, på hvilket den varit fästad, öppnades Tressilians ögon och fästades på honom med ett frågande uttryck. Läkarens ansigte fick ett uttryck af högsta tillfredsställelse. Han visste, huru nära dödens portar Tressilian varit, och han betraktade sin operation som en verklig triumf för läkerekonsten. Tressilians läppar rördes svagt. — Hvem är ni? hviskade han. — Jag är läkaren sir Windham Winn. Oroa er ej, unge man. Ni är ibland vänner. Det är allt hvad ni behöfver veta för närvarande. : Gny Tressilian smålog svagt, och hans ögon slölos. — Låt laga till en skål hafresoppa genast, miss Po pley, befallde läkaren.