Göteborgsposten – 7 juli 1874, sida 1

August Sohlman och Per Gustaf Alander. T Telegrafen meddelar oss den bedröfliga underrättelsen, att ett af de mest bekanta namnen inom den svenska tidningspressen helt oförmodadt öfvergått till minnets verld och att vi icke längre kunna räkna dess innehafvare bland dem, som med oss dela den kanske stundom, åtminstone vid äldre år, nog tunga bördan att mera omedelbart offentligt framhålla, ej mindre hvad som synes vara eamhällets väsentliga kraf, än de vexlingar i det yttre, som stunden medför. August Sohlman har nemligen i stormen ändat en lefnad, som visst icke varit den lugnaste. Under en lustfärd i söndags kantrade hans. segelbåt i trakten af Engsö, och han försvann i djupet jemte sin yngste sov. Han var född i Svennevad i Nerike den 24 maj 1824 och hade således nu vid dödstillfället genomlefvat ett halft århundrade. Redan tidigt började han egna sig åt det kall, i hvilket han, åtminstone för en tid, ansågs som en af de mest framstående. Efter att redan som student hafva deltagit i redigerandet af en tidning, Studentbladet, utgaf han, sedan han aflagt filosofie-kandidat examen, först Nordisk Tidekrift, stod sedan i spetsen för Bore och blef 1857 redaktör för Aftonbladet, hvarmed han sedan fortfarit, med undantag af någon del af åren 1869—70, då hans enskilda hushållninga brydsamma ställning, framkallad af alltför sangviniska beräkningar, satte honom ur stånd att qvarstå såsom ledare af nämde tidning. Det är en kinkig samvetesak att försöka fälla dom öfver dödan. För dem, gom stått med Sohlman i närmare beröring, för dem, som räknat sig till kretsen af hans umgängesvänner, torde det finnas många ljuspunkter i hans lif att framhålla, och vi förmoda, att de med förkärlek dröja vid dem, om den också icke allt var på nära håll så ljug den lefnad, somi nu är slutad. Vi se af hans väg endast hvad allmänheten sett: vi se honom i hans verksamhet såsom det offentliga ordets man, och derom kan hvilken som helst döma, som bar öppet öga för hvad som genom en sådan verksamhet kan och bör uträttas. Det lärer då icke undfalla någon, att denna Sohlmans vig icke gått lika jomnt framåt under hela tiden, utan att på densamma under den sista delen funnite hinder, hvilka voro synbart svåra nog att öfvervinna, då han ieke längre hade ungdomens spänstiga kraft och då till kallets i sig sjelf dryga börda lades bekymmer af enskild art. Emellertid skall minnet nog länge fortlefva at hvad han under sin verksammaste tid sträfvade för och uträttade. Vi kunna här endast påpeka de områden, inom hvilken han då arbetade med en ynglings ifver och en hel mans kraft. För religionssribeten kämpade Sohlman på den tiden mången rätt allvarsam strid; för allmän solkbeväpning bröt han ock med ungdoms mod mången lans; för förändringen af vår gamla representation arbetade han, så godt som någon bland de bäste, om han också icke stod i främsta ledet, då segern vans; men i synnerhet egnade han sina krafter åt förverkligandet af ett syfte, som här i landet icke haft någon itrigare målsman och som med honom kanske förlorat sin ihärdigaste kämpe: vi mena den s. k. skandinavismen, hvilken han måhända längre än den allmänhet, som en gång med så mycket erkännande följde dessa hans sträfvanden, fortfor att se från en sida, som man icke längre syntes vilja betrakta såsom den praktiska. Ungdomsinnena från 1848—49, då han sjelf vågade lit och blod för det som stod i innerligt samband med hans älsklingatankar, syntes ännu på senare åren någon gång lysa fram: han glömde då, att dessa minnen nu framträdde med anspråk, som förhållandena på visst sätt hade gjort äll en anakronism. Vi behöfva ej antyda, att hufvuddraget i Sohlmans skaplynne, sådant det framträder i hans offentliga verksamhet, var mera liflighet än djup, mera häftighet än lugn ihärdighet, ehuru en del frågor kunde, så länge han lefde, i alla skiften påräkna, att han för dem icke skulle spara sina krafter. Hvad han uträttat får nog sitt blad i våra häfder, både det som varit väl betänkt och till det bästa, och det som burit spåren at öfverilning eller missledning. Vi för vår del tro fullt och fast, alt hvad som då står der af det senare slaget ställes i skuggan af det, hvarför hans fosterland är honom tack skyldigt nu och framgent.