Göteborgsposten – 6 juli 1874, sida 2

goringen de moderat republikanske och de radikala fraktionernas anbud om energiskt understöd, inkallar stora sorstärkningar, isynneräbet artilleri, och låter trupperna tillsvidare i hålla sig stilla eller draga sig tillbaka för att i reorganisera dem, Marskalk Zabala har anländ: till Miranda, en stad vid Ebro, och öfveriagit högsta befälet. General Loma skall föra befälet öfver en af divisionerna. Två kårer skola eammandragas, den ena till Estella, den andra till Miranda. Rörande carlisternas rörelser påstås det, att de draga sig tillbaka till Las Amezouas. Iafanten Don Alphonso, Don Charlos bror, lär vara sårad i armen. Men hvarifrån regeringen skall taga medlen för krigets fortsättning, det har blifvit en fråga, som nu är svårare att besvara, än näH gonsin tillföreno. Finansministern Camachos nyligen i tidnipgarna offentliggjorda dekret kom på en särdeles olämplig tid och synes i hög grad egnadt att göra fullkomligt slut på Spaniens kredit, då det kom ungefär samtidigt med underrättelserna om slaget vid Estella (eller Muro) och Conchas död. Det blef också genast Åpanic på börsen; genom ombud hafva tateobligationsinnehafvarne afgitvit sin protest; Madrids mest framstående kapitalister hafva ock protesterat. Ocb då det framgår af telegram att missnöjet är i tillväxt, kan det blifva möjligt, att Camacho får uppgifva sina halft förtviflade utvägar. Pressen har ännu mest iakttagit tystnad rörande uppfattningen af dekretol. Ett par tidningar anse Camachos åtgärd såsom at nöden framtvingad. Den radikala La Bandera Espanola säger, att hvarje medborgare vill blifva soldat och gå i fält, om det är nödvändigt, men att regeringen genom sin med de ledsamma bändelserna i norden samtidiga förklaring her tillslutit kreditens dörrar för spanska nationen, ty hvilken vill släppa till bjelpkällorna, hvilken vill anförtro sitt kapital till ett land, som våldför sina formliga lölten och trampar sin kredit under fötterna? Såsom bekant framkallades dekrotet af den länge förutseddå svårigheten att kunna betala de kuponger, aom dels redan förut voro förfallna, dels skulle förfalla d. 1 juli. Man måste träffa någon uppgörelse rörande det som skulle betalas nämde dag, som ock rörande de d. 1 juli 1873 och d. 1 januari 1874 förfallna kupongerna. För ändamålet vill regeringen använda Rio Tinto-grufveobligationer till ett värde af 74,000,000 pesetas, hvilka kunna försäljas eller diskonteras. För att återköpa kupongerna anslås för öfrigt 25,000,000 pesetas årligen. Man befarar af detta arrangement betänkliga förvecklingar, ej minst på grund af regeringens instruktion till de domstolar, som skola få att handlägga tvister mellan regeringen och de inhemska innebafvarne af kuponger. Natarligtvis ingår det i planen, att de som äro billigaet i gina anspråk d. v. s. lättast att ackordera med, gynnas i afseende på tid och sätt för liqviden. Till råga på allt angifver ett telegram till Timesr, att nordamerikanska regeringen framställt ny fordran på skadeersättning för Virginiussångarnes sasttagande och dödande. De senaste telogramanön från Frankrike synas innebära, att nationalförsamlingens sörsattningsutskott bestämt sig för det s. k. personliga septennatet, så ati alltsammans kan anses falla sönder, om Mac Mahon upphör att vara president. Man skulle dock knapt kunnat hoppas, att ens en författning af så provisorisk art kunde hafva utsigt att gå igenom natiovalförsamlingen, omedan den yttersta högern, som räknar 60 å 70 röster, ansågs hafva bestämt sig för att rösta än med högern eller de konservative, än med den radikala venstern, hvarigenom hela förtattningsarbetet ekulle omöjliggöras, då naturligtvis de 60 å 70 röstoraa ekulle göra utgången än en, än en annan, kanske fullkomligt motsatt. Som det nu synes vara stäldt — och om det bekräftar sig att grefvon af Chambord uppmanat Lucien Brun att arbeta för det personliga septennatet — så förefaller det dock sannolikt, att författningsutskottete förslag har goda utsigter. Den nya ministern för allmänna undervisningen bar i nationalsorsamlingen lidit ett nederlag. Utskottet för den fria undervisningen har nemligen mot ministerns mening den 1 dennes dels uttalat sig för beviljande at vidaträcktare sjelfbestämningsrätt åt de fria tniversitetens myndigheter, dels för att dessa universitet skulle ega rätt att utdela akademiska grader endast efter fem års studier, hvilket senare beslut fattades i syfte att bereda garantier för en god undervisning, säger Le Temps. I Englands öfverhus har billen rörande inskränkning i utskänkningerätten — che intoxatipg liqvors bill — gått igenom andra läsningen. Earlen af Beauchamp inledde debatten och talade sör okärpning af de inskränkningar, som förekommo i lagen af år 1872, tbe licensing act. Lord Aberdare, som var statssekreterare 1872, var litet ängslig för förändringarne, men hertigen af Richmond sökte lugna hans tarhågor. Lord Kimberley hade fonnit lagen af år 1872 förträfflig, men trodde, att många punkter i billen vore egnade att förbättra den. Billen skulle inskränka tiden, då krogar fioge vara öppna; lorden skulle gerna sett, om A ——. föreskrift