Göteborgsposten – 6 juli 1874, sida 2

väljer i ställot att helt kallt skjuta mig bort i de förkastades leder. — Oh, Guy, det är ej för detta ert felsteg jag upphört att älska er! Sanningen är att jag aldrig älskat er! — Och är ort löfte ingenting? I går afton sade min far, att han befarade att ni skulle önska uppskjuta giftermålet ett år med anledning af den der olyckliga affären. Han sade, att ni var dotter till hans aflidne vän, och att det var hans pligt att skydda er, hvad helst det kunde kosta honom och mig. Jag sade honom huru väl jag behöfde ert kärleksrika inflytande och er ledning. Han evarade att han visste det, men att det funnes få qvinnor som ville uppoffra sig för en annan. Han sade att han skulle fråga er rent ut om det ej vore bättre att icke uppskjuta giftermålet, tilläggande att det var hans hemliga bön och hopp att ni skulle stå mig bi och bestämma er för att fullfölja förlofningen. Han sade att mitt enda fel steg ej skulle beröfva mig hans kärlek och han bad till Gud att Blanche måtte förblifva ståndaktig och troger emot mig. Flickens ansigte blef ännu blekare, — Sade han detta? frågade hon i upprörd ton. — Ja. Han aade, att den högsta önskan han hade här i lifvet vore att kalla er sin dotter. Han sade att den dag skulle vara den lyckligaste i hans lif, då han finge bevittna vår förening. Han sade att han skulle känna sig lugn för min framtid, min moraliska karakter och mitt anseende, om ni ville blifva min hustru. Men, tillade han, han skulle ändock uppmana er att uppskjuta giftermålet, blott dertöre att han ville göra sin falla skyidighet emot sin faderlösa myndling. Denna illistiga osanning vann Blanches fullkomliga förtroende. Under några ögonblick höll hon händerna för ögonen. Derefter yttrade hon med ostadig röst: — Guy, jag stod i begrepp att bedja er upplösa vår förbindelse af don anledning jag uppgifvit, men jag bar