Göteborgsposten – 3 juli 1874, sida 1

Lowders ansigte blef plötsligt blossande af vrede. Harmen beröfvade honom hans vanliga klokhet. — Ni vill uppskjuta giftermålet för att sjelf få utsigter, yttrade han hånfullt. Men lika säkert som ni träder emellan Blanche och mig, lika säkert skall jag förråda er hemlighet för henne. Hvad tror ni, att Blanche skall säga, då hon får höra, att hennes förmyndare, den man hon betraktar som en far, älskar henne? Ha, ni trodde ej att jag hade läst i ert hjerta så väl! Ni visste ej, att jag hade upptäckt er hemliga dyrkan för er unga myndling! Ni kan sjelf afgöra, om det är sannolikt, att Blanche skall qvarstanna länge under ert tak, sedan jag meddelat denna min upptäckt. Sir Arthur blef helt bestört. — Och denne man är min son, mumlade han. — Er son och er vän, svarade Lowder med ett sken af att ångra sitt förhastade tal. Låt ej mitt giftermål blifva uppskjutet och jag skall akta er hemlighet. Ännu mer — jag skall glömma den. Eller låt Blanche afgöra, om giftermålet skall uppskjutas eller icke. Det är väl rätt och billigt, att hon har en röst med i frågan. Sir Arthur erinrade sig, att det var Blanche som hade underrättat honom om hans förmodade sons brottslighet. Han trodde att Blanche upphört att hysa aktning för Lowder och att hon derföre skulle bestämma sig för giftermålets uppskjutande. Hen trodde, att hon skulle fatta samma beslut, som han skulle hafva gjort för hennes räkning, och att hans hemlighet i alla fall skulle blifva bevarad. Derför gick han in på Lowders förslag. — Vi skola lemna afgörandet åt Blanche, sade han. Med dessa ord vände han sig hastigt bort och begaf sig genom parken tillbaka till slottet, och under det han gick, spred sig på hans ädla anlete ett uttryck af allt djupare förtviflan, och åter mumlade han med bruten stämma dessa ord som läto likt ett krossadt hjertas klagan: — Och denne man är min son. På hvad sätt har