Göteborgsposten – 3 juli 1874, sida 1

strar omsider funnit sin ställning olidlig; och deröfver böra vi ju icke alls förundra oss, sedan det visat sig, att vinsten af de nya valen förlidet år blef så tvifvelaktig och då den under närvarande förhållanden måste anges såsom ingen. Ministeren hade redan genom just.-ministern Kriegers afgång lidit en förlust, som gjort sig kännbar. Den kände väl kanske äfven med sig, att den vanliga anmärkningen, rlatt de ville visa sin omistlighec, denna gång borde förlora all tillämplighet, och det at flera skäl. De hafva nog fullt allvar med sin afgång, åtminstone de flesta. Vid första påseendet förefaller det också, som om den danska ministerkrisen infallit under vida gynnsammare förhållanden, än den svenska skulle hafva gjort, om den i våras framträdt med allvar. Från de ministerer, som sedan 1860 funnits, finnas åtskilliga ämnen för ett nytt kabinett att homta. Vi hafva nämt, att Estrup afgjordt dragit sig undan; man har sedan haft anledning att tala om hr Heitzen, justitieminister under ministeren Bluhme (186465), och general Raaslöff, krigsminister 1866 i Frijs-Frijsenborgs ministere af år 1865. Man har också talat om grefve F. Moltke Bregentved. Den sista underrättelsen angifver, att general von Haffaer, krigsminister före Thomsen i den nu afgångna ministeren, rest till Jylland för att göra upp en ministere med de jylländska stora godsegarne, men ännu hafva vi icke hört några resultat. Kanske befinnes det, att i Danmark likasom i Sverge svårigheter möta från flera båll, än man väntat. J. A. Hanssen och Berg äro väl beredda, kan man förmoda, men kungen lärer väl lika litet beqväma sig att kalla dem, som några äldre statsmän från en annan samhällsgrapp torde finnas benägna att sitta vid deras sida, såsom väl nödvändigt vore. Och under allt detta påstår ÅDagbladet, att ministeren Holstein nu blifvit mera populär än förut. Det är i sanning sällsamma företeelser dylika ministerkriser, till hvilka man har svårt att leta ut några bestämda anledningar utom dem, att ministrarne finna sin ställning ledsam och att en opposition tror, att mån lätteligen kan ersätta dem. Det är parlamentarismen utan dess, förutsättningar: utbildade partier, hvilka inom sig sjelfva ega tillräckligt framstående förmåger för att bilda en förnuftig opposition med syften, som i en icke alltför aflägsen framtid kunna förverkligas, och för att kunna bland dessa förmågor utpeka antagliga ministrar, som äro villige att hörsamma kallelsen. Vi kunna till sist ej underlåta att i förbigående anmärka ännu ett egendomligt sammanträffande. En dansk tidning har verkligen påstått, att de storä godsegarne endast velat begagna den forenede Wenstre, för att den måtte krafsa kastanierna ur elden, och en dansk korrespondent till en radikal svensk tidning påstår, att venstern just nu går med säkra steg framåt till sitt mål. Det målet är väl i första hand, att hrr Hanssen och Berg måtte bli ministrar. På ett par valmöten hafva dock redan kandidater af bondepartiet låtit sig i främsta rummet angeläget vara att aftvå hvarje misstanka, att de skulle vilja stödja ministeren Hanssen-Berg.