Göteborgsposten – 3 juli 1874, sida 1

LAvAUvA UU — OMUlII. —raa—ar —ä—, — — ningen, att de stora godsegarne skulle förr eller senare ställa sig i bredd med sagde venster för att förjaga den nationalliberala ministåren. Den opposition, som nu föranledt den holsteinska ministören att taga afsked, har också räknat en stor del medlemmar af landstinget såsom mer eller mindre synliga, sannolikt dock alltid föga pålitliga bundsförvandter. Det är också ur landstinget, som man nu öfverenskommit, att den nya ministeren skall tagas, likasom man hos oss förmodade en ministere från Första kammaren, om det under riksdagen blifvit någon ordentlig ministerkris. Men det var icke nog dermed, att landstinget börjat temligen matt stödja regeringen: åtskilliga medlemmar af folketingets minoritet och en del af den förr så trogna bufvudstadspressen hade börjat att betrakta ministeren Holstein-Klein-Hall med mindre vänliga blickar och upphört att behandla den med den odelade tillit, som förut från det hållet kommit den till del. Och man har uppgitvit mycket stridiga skäl till denna förändring i uppfattning och hållning, För vår del se vi i denna förändring till en del, om också en obetydlig del, en ytring af det skaplynne i politik, som temligen allmänt utmärker det till triheten nyväckta danska folket och som på 15 år framkallat så många ministerombyten; det är den der hågen att vara med, den der lusten att synas, som förefaller så stark hos danskar, som anse sig duga till något, den der lättvindigheten och säkerheten, hvilka vi andra nordbor stundom beundra och afundas dem, men som också någon ytra sig så, att de låta dansken hålla långa tal öfver alla möjliga ämnen, under det svensken och norrmannen försöka att uppfatta syftet med ordsvallet, till dess de tro sig finna, att detta inskränker sig till intet eller ockeå är oändligt. Men, om vi misstänka, att dessa nationaldrag här haft något tillfälle att framträda, så äro vi dock långt ifrån att förneka, att man ju icke kunnat hafva åtskilligt att anmärka mot ministrarne och att en del omständigheter kunnat vara för handen, hvilka gjort att äfven landstinget och minoriteten i folketinget kunna hafva skäl att vara belåtna med en förändring, helst om man är försäkrad, att den forenede Wenstr icke träder till styret. Ett af dessa skäl, som man framdragit, synes oss dock mycket besynnerligt. En af de största godsegarne, till hvilken man vändt sig med anmodan, att han måtte ingå i konseljen, nomligen Estrup, inrikesminister i Frija Frijsenborgs ministere 1865—1870, hade afböjt detta och äfven frånsagt sig att bilda en ny ministere, hvilken skulle bestå af medlemmar af de stora godsegarnes grupp. Denna afsägelse har framkallat en bitter tvist emellan ett par Köpenhamnstidningar, hvarvid man framkastat den förutsättningen, att Estrup skulle vara representanten för en gouvernement de combat, som mera overgiskt skulle komma att uppträda mot venstern. Man har möjligen hemtat stöd för denna mening i ett ytrande af nämde representant i landstinget, då ministeren i våras var nog till mötes gående att vidgå viesa folketingets fordringar i afseende på krigsoch kultusbudgeten. Dagbladet, som ogillar hr Estrup, antager emellertid; att en tilltänkt ministre med hr Estrup i spetsen alldeles icke skulle bilda någon gouvsrnement de combat: dette er jo saa langt tra at vere Tilfeldet, at hans Ministerium netop havde den Fordel at kunne byde fred hvis man vilde?, heter det. Då vi antecknat denna förutsättning, hafva vi icke kunnat undgå att tänka på vissa opinionsytringar här i landet. Det är en anklagelse, som man framkastat emot våra statsråd, denna, att de stundom icke nog kraftigt uppträdt mot landtmannapartiet, på samma gäng som andra framkasta, att konungen väl kunde kalla andra rådgifvare, hvilka kunde påräkna säkrare förbindelser inom Andra kammarens majoritet. Att angifva, huru mycket skäl den ena eller andra anklagelsen har för sig, skulle kanske leda oss för långt. Lika litet torde det vara tillfälle att här söka utreda, hvilka öfverträdelseeller underlätenhetssynder som framkallat den mera allmänna ljumheten mot de danska ministrarne, äfvensom att angifva, hvad bättre man väntar af. en ny ministre. Upprigtigt sagdt, tro vi det icke heller löna mödan att forska mycket derefter. De stora reformer, som de venstermän, hvilka vilja låta påskina att de hafva stora idor, samtalsvis pläga ställa främst, torde hafva att hos en ny ministre vänta lika myeken håglöshet som hos den gamla, och det så mycket säkrare, som gomene man inom sjelfva den forenede icke ännu haft tillräcklig tid på sig att plogga in sitt eget program. Ett faktum är emellertid nu, att dessa mini