Göteborgsposten – 27 juni 1874, sida 1

GC UD — speglar sig ändå så godt den kan i den tillfrusna ån. Snön betäcker marken och de små kojorna till höger, mellan hvilka en qvinna vandrar. En bro leder öfver strömmen i bakgrunden, och till venster kraxa kråkorna i de aflöfvade träden. Genom ett af fönsterna till höger glimmar ett lifligt eldsken — alltså lifligt till och.med i-betraktande deraf att det ännu är dager ute. Allt detta är måladt med mycken vigör och då man endast sällan vid denna breddgrad har tillfälle att se ett snöbetäckt landskap, eå får väl också ämnets ovanlighet till någon del räknas såsom bidragande till det bifall som stycket onekligen väcker. (Om konstnären vore närvarande och sjelf hörde de ganska vanliga utropen af åskådare: Brr! ca me donne des frissons! så förmodar jag, att att han skulle känna sig emickrad, ty det vitnar onekligen om taflars natursanning). Emellertid på grund just af ämnets beskaffenhet blir detta stycke, såsom alla vinterstycken, något för enformigt och liflöst. Hufvudpartierna, den hvita marken och den dunkelbleka himlen upptaga i sin tröttande monochromi, alltför mycket plate för att ögat kan få tillräcklig hvila på de andra föremålen som äro afsedda att göra afbrott mot grunden. Deremot har hr Gegerfelt lyckats att uppnå en angeväm kontrast i sin andra tafla mellan de oroligt skummande böljorna och den lugna bruna sanden, Ebben har lemnat en båt långt uppe på stranden, omkring hvilken sjöfåglarne kretsa. Längre bort, der hafvets vågor gå högt, ser man röken från en ångbåt som föravinner vid horisonten. — Allt detta är fullkomligt korrekt måladt och det skulle vara småaktigt att göra viesa anmärkningar mot det tekniska utförandet. Men det ligger ioke heller deri någonting mera gripande, och eburu af ett anvat slag än den nyssnämnda taflan är äfven denna något enformig att påse. Framför allt — den saknar luft. Samma förtjenster och fel ega norrmannen Smith-Halds Vue från Kristianiafjorden och finnen Lindholms skog i Finland-. Det ligger en viss kyla och gråhet öfver dessa stycken,. som man riktigt måste arbeta sig igenom innan man lärer att uppskatta det verkligen goda som ligger på bottoen. Hr Smith-Hald målar vatten så, som man har rätt att vänta af en elev af Gude, men han kunde gerna af Kristianiafjordens vackra stränder valt såsom motiv en litet vackrare bit än denna. Hr Lindholm har på två å tre år gjort remarkabla framsteg, och man ser att den stora duk, som hen denna gång exponerar, framställer en trogen kopia af det skogsparti som ban velat ätergifva. Vissa detaljer, såsom t. ex. furornas grå-röda stammar och isynnerhet det kullfallna trädet, äro högst förträffligt utförda. Men det är olyckligt för den finske konstnären, att ha fått alldeles bredvid sig en tafla af den franske målaren Le Roux, en af Corots bästa elever. De jemförelser, hvartill man här tvingas, utfalla icke till förmån för den förre, hos hvilken man tycker sig sakna den poetiska värme som gör mästaren. En annan norrman en äkta Dässeldorffare denne, — Nils Björnsen Möller — har lemnat en skärgårdsbild En lotsvakt nära Lysekil. Huru väl man igenkänner de grå hällarne, klippholmarne, det mörka vattnet eom visar att stormen nalkas, och slutligen Lysekils små trefliga hus med de röda tegeltaken! Lotsgubben håller utkik från sin stuga utåt hafvet dit han förmodligen snart mäste begifva sig af. Allt detta är jomnt och godt måladt, det återkallar en bild som man sett i verkligheten, fotografiskt trogen, men — för så vidt man ej är Lysekilsbo — väckes deraf svårligen någon enthusiasm. . Jag tillägger till slut att m:ll Bertha Werngvist utställt tre små landskap i aquarell, af hvilka de två Kyrkogård i Hattingsbergs och I Tjust äro mindre betydande, men den tredje St. Catharinas ruin i Wisby visar en så vacker talent att man med glädje bör helsa denna artist välkommen att förstärka det inskränkta antalet af våra aquarellister. Bland figurmålarne är Hugo Salmson mest bekant i Parie-salonen, der han isynnerhet i fjor genom ett förträffligt utfördt kostymstycke från Belgien vann icke obetydlig uppmärksamhet. I är förer oss br Salmson, likasom ban gjorde för ett par år sedan, hem till Dalarne och visar oss en Midsommarafton i Rättvik. Man bållar just på att resa msjstången under hurrarop och glädjeskott, långdansen är börjad med spelmännen i tåten, efter hvilka följa en lång rad at glada Rättviksgossar och kullor; de äldre hålla sig itrån ungdomens ras, gubbarne för sig bland öltunnor och krus, gummorna och de unga hustrurna för sig, omgifna af sina små och vördsamt lyssnande till prosten, som gemytligt (trots sin för tillfället öfverflödiga presterliga skrud) med sjöskumspipan i mun passiarar med dem — allt detta i den nordiska eommarqvällens egendomliga halfskymning, som icke ger månan der uppe på fästet tillfälle att lysa som den borde, hvaremot lusteldarne borta vid horisonten sprida ew effektiullt sken. Kompositionen är, som man finner, mycket stor och det är förlätligt om konstnären icke alldeles lyckats att hålla reda på samtliga sina många figurer. Det är uppenbart att de holländska mästarne tjenat honom till förebild, men de bolländska mästarne voro framför allt teeknare, hvaremot hr Salmson framför allt annat är kolorist. Han har lyckats att mycket bra återgifva halfdagern, och taflan i dess helbet erbjuder flera goda pointer, dalkarlsdrägterna äro af god effekt och färgen har ingenting som stör harmonien, men det hela skulle ha vunnit på att ha varit mera begränsadt. Baron Cederström håller på att utbilda sig till bistoriemålare och gör under tiden allvarliga studier i sigurmäleriet under Bonnats ledning. Han har i år lemnat sin första stora tafla. Vid foten af ett bord, der ännu lemningar synas af en festlig måltid, ligger en man ufosmg.U Ir HUAAAA. 2